Nu är gården till salu!

Jaha, som ni kanske redan sett, goa blogg-vänner, är Löten i Hörnebo, med adress Hörnebo 6, Landsbro till salu sedan en dryg vecka:

https://www.hemnet.se/bostad/gard-126m2-vetlanda-kommun-hornebo-6-17002341

Är nog bättre du klickar på länken, mäklarna var mycket bättre på att ta snygga bilder…

Nästa visning är på fredag den 18 september, hur du bokar in dig ser du på länken.
Så vad får den som köper vår gård? Ett hus där timmer och 1800-tal samsas med optofiber och 2000-tal. En rejäl jordkällare i södersluttningen precis bredvid huset. En grusväg med gräs i mitten, som i princip trafikeras av oss, närmsta grannarna bredvid och Dag-Otto. Brygghuset precis bredvid vägen, 2 traktorgarage, det ena med vindskydd för utegående djur. Ladugård från 1920-talet med boxar där vi haft våra getter, kor och fjäderfän (takhöjd 2,10). Rinnande varmt och kallt vatten, ny el med jordfelsbrytare och allt. Skulltork för löshö. Majestätiska gamla askar och almar vakar över gårdscentrum. 8 ha skog, med mycket avverkningsmoget. 7,11 ha bidragsberättigad åker- och betesmark (stödrätter finns). F d sågverksbyggnad som vi använder som maskinhall, grusplan runt den. Ingår t o m en alldeles egen fornlämning i skogen, en backstugu-ruin med tillhörande fossil åker.

Det är väl bara att ta sig en titt, om inte annat på Ludvig & Co:s mäklarsida för att stilla nyfikenheten.

Begärt pris 2,4 miljoner eller högstbjudande. Anbud lämnas skriftligt till mäklaren senast 6 oktober.

Vår blev det ändå (bildspecial)

Vår egen Hörnebos Estelle med sin nyfödda dotter. Hon föddes lämpligt nog på samma dag som en av husbonns döttrar, därför får hon heta Petra.

Ett av de bästa inslagen i våra hönors permission – sandbadet i solen!

Ingen vår utan gödselspridning! Husbonn och hans son gödslade ur kornas vindskydd efter vintern, och spred ut resultatet. Vi hoppas på god växt! Zetor 4718 och Tive markdriven gödselspridare.

Jag skulle flytta några däck på sågplanen, och hittade denna årets första ödla. Du ser den, va?

2-åriga korsningskvigan Rosie (75% väne/25% loshultako) är en trevlig bekantskap. Mormor vänekon Lilla Röda i bakgrunden.

Husbonn håller två av de 8 naturruvade myskanks-ällingar som kläckts nyligen, sötchock, va?

Coronakrisen sedd från lagårdsplanen

I skrivande stund har 401 svenskar dött av (eller med) Coronaviruset. Och även vi som inte är döda är djupt påverkade i vår vardag.
Många är fortfarande förvånade, hur kunde detta hända? I Sverige?

Vi som håller på med lantbruksdjur är däremot inte ett dugg överraskade över att ett nytt, smittsamt virus fått fäste bland Sveriges befolkning. När vi arbetar med djuren kretsar tanke och handling runt smittskydd och hygien varje dag, i de flesta arbetsmoment där djuren är involverade. Vi vill förebygga att djuren drabbas av sjukdomsframkallande bakterier, virus och parasiter. Vi tänker på att själva inte bära med oss sjukdom, håller våra skor, arbetskläder och händer rena. Vi är noga med varifrån vi köper livdjur, och låter dem om möjligt vara avskilda i karantän en period för att se att de är friska. Vi låter inte vilka personer, djur, redskap eller fordon som helst komma in i, eller i närheten av, våra djurflockar. Vi är noga med att allt foder och vatten djuren får ska hålla god hygienisk kvalitet. Vi växlar beten och tar träckprover för att hålla parasiterna i schack. Vi behandlar sjuka, eller misstänkt sjuka, djur i avskildhet. Med mera, med mera…

Men människor och smittskydd, då? Vi uppmanas att använda kondom vid sexuella kontakter, inte låta grönsnoriga barnbarn träffa lungsjuka mormor, och stanna hemma 2 dygn efter magsjuka. Kommer något nytt, typ svininfluensa eller coronavirus, hamstrar vi handsprit som om det gällde livet. Det är typ allt.

Det är personen på bilden som har skrivit texten

En jämförelse: Låt säga att jag skulle åka till Thailand (helt hypotetiskt, jag har aldrig ens suttit i ett flygplan). I Thailand skulle jag få syn på några trevliga getter, av en ras som inte finns i Sverige. Jag skulle vilja importera några djur. Hur skulle det gå? Det skulle knappast ens vara möjligt, och om det skulle vara det skulle både jag och getterna drunkna i en flod av pappersarbete, restriktioner, intyg och karantänsbestämmelser. Det skulle bara vara att lägga ner hela idén, glömma bort det. Flyga hem till Sverige igen utan getter, hoppa av planet på Arlanda, åka hem till nära och kära och leva på som vanligt. Gå till jobbet dagen efter. Det är ju såna smittskyddsreglerna är för människor. I princip obefintliga.

Och så är smittan över oss, från Kina, Italien eller Iran. Och nu går det plötsligt an att begränsa människor i smittskyddets namn. Kräva karantän (ett ord som var så långt bort från att användas i samma mening som ordet ”människa”). Man reagerar med panik nu, när det är för sent att förebygga global smittspridning. Det var politiskt omöjligt att begränsa människors rörelsefrihet för ett halvår sen, nu är det politiskt nödvändigt.

Kommer detta leda till medvetenhet om att människan också är potentiell bärare av sjukdomsframkallande bakterier, virus och parasiter? Jag vet faktiskt inte.

Var rädda om varandra, hälsar er egen Christina i Hörnebo.

 

Hejdå Leffe!

En person, som faktiskt bodde i göingebygden, hörde av sig och undrade om jag hade någon bock till deras getter? Jodå, här finns bockar! Deras familj var nya på getter, så jag tyckte en social och snäll bockkilling skulle passa dem.

Göingebockkillingen Hörnebos Leffe på väg till sitt nya hem

Det blev Leffe, som föddes i somras, och har varit allas lille kelgris (förlåt, kelbock). Dock är han släkt med allt och alla här på gården redan, så han behövde få komma till ett nytt hem och träffa nya getter. (Vi vill ju helst inte lägga en kompis i frysboxen om det inte är absolut nödvändigt.)
Leffe är son till vår gamla trotjänarget Solkullas Halvan, som kom till oss 2013, och definitivt gjort avtryck som den grandiosa surtant hon var. Jag använder ordet ”var”, eftersom Halvan lämnade oss (dog, alltså) tidigare under vintern, 9 år gammal. Vi saknar henne mycket, men jag är inte lika säker på att de andra getterna gör det…

Här ser ni Leffes nye husse binda upp honom inför resan. Ordentligt bäddat med halm också, som synes.

Vi önskar Leffe och hans nya get- och människofamilj lycka till!

Mycket hänt – lite skrivet

Eller, ja, inget skrivet alls här. På över 2 år, som synes.
Livet har kommit i vägen.

Vi bor kvar på Löten i Hörnebo med våra getter, kor, höns, ankor (nya djur sen sist) och förstås katterna. En hund, tillhörande min bonusson, kan också läggas till på listan.
Människofamiljen består av husmor Christina (det är jag), min man Anders, mina barn och ett av Anders barn, samt vår gemensamma dotter som föddes förra året.

Det är just det som förlamat oss, vi har gjort det nödvändiga bara, och som gjort att jag bara inte orkat logga in och skriva något. Vi väntade nämligen tvillingar.
Visst var det jobbigt för kroppen, att vänta tvillingar är graviditet extra allt, men det var också glädje och förväntan, för både oss som blivande föräldrar och för de 8 blivande storasyskonen (jag och Anders hade 4 barn var från tidigare relationer). Allt verkade bra, det visste vi eftersom både jag och bebisarna kontrollerades ofta. Undersökningar hade visat att det var tvåäggstvillingar, så rent genetiskt var de inte mer släkt än ”vanliga” helsyskon.
Jag hade ingen personlig erfarenhet av tvillingar, närmsta tvillingpar i släkten var två av min farmors bröder, men bland getterna i min lagård har det hänt ofta. Hos människor i Sverige är förekomsten av tvillingar c:a 1,8 % av alla graviditeter, hos göingegetter skulle jag tro att det är mellan 30 och 40 % av alla dräktigheter. Risken för komplikationer under förlossningen är större när det är tvillingar, men i de flesta fall går det bra.
I början på maj 2019 åkte jag och Anders till sjukhuset i Eksjö tidigt på morgonen. Min kusin R var installerad som gårds- och djurvakt (hon skulle få ta hand om en kalvning också, men vi visste att det var på gång, så hon var beredd). Jag hade fått tid för planerat kejsarsnitt i graviditetsvecka 38, eftersom tvilling 1 som skulle födas först, låg med rumpan neråt, s k sätesläge. Då är kejsarsnitt rutin. Men rutin eller ej, så var jag nervös.
Vi kom in till Förlossningsavdelningen och man började förberedelserna för operationen. Bl a skulle personalen kontrollera bebisarnas läge med ultraljud och lyssna på deras hjärtan. Ettans hjärtljud var lätta att hitta, men Tvåan var svårare. En massa barnmorskor och undersköterskor försökte lyssna, men ingen lyckades. Jag och Anders förstod inte.

Så kallade man på en läkare, hon kom in, tittade på ultraljudsskärmen och så sa hon att
Hjärtat slår inte.

Och så vände hon skärmen mot oss och visade bebisens bröstkorg, där såg man revbenen och allt, men där hjärtat skulle ha slagit var det alldeles, alldeles stilla.

Vi grät över vårt barn, jag och Anders. Och så fick vi veta att Ettan hade vänt sig så hen låg med huvudet neråt, så då var kejsarsnittet inställt. Jag skulle få föda våra barn. Förlossningen sattes igång.

Det gick på några timmar bara. De värsta timmarna i mitt liv. Även om förlossningen rent fysiskt gick bra, så var det fruktansvärt att veta vad som skulle hända. Först födde jag vår lilla dotter Doris, som skrek ilsket, det underbaraste ljudet i världen. Och så föddes vår son Oskar, orörlig och tyst, en hemsk tystnad.

I juni höll vi begravning för honom, vår älskade lille son. Hans morbror hade gjort hans kista i ask och ek, ett vackert arbete i kärlek och sorg. Och en regnig höstlördag urnsatte vi hans aska i familjegraven i Fröderyd.

Trots att det togs prover, så har vi inte fått veta varför han dog. En förklaring är att han drabbades av plötslig spädbarnsdöd, fast i livmodern. Men vi tror inte att en diagnos hade gjort sorgen lättare, vi har ju ändå förlorat honom. Vår dotter får växa upp utan sin tvillingbror.

I augusti döpte vi Doris, och gifte oss samtidigt. Vi behövde glädje också!
Idag är hon 8 månader gammal och ett riktigt litet solsken. Hon är älskad av alla, och det tror jag hon vet. Hon babblar stavelser, ”dä-dä-dä”, ”pa-pa-pa”, ”ma-ma-ma”, kryper omkring på golvet och kan sätta sig upp själv. Hon älskar att titta på djuren, och att känna på de djur som inte hinner undan.
Vi är så tacksamma för att vi har henne i våra liv!

En lång bockvandring

Som jag berättade i förra inlägget så var några av mina bockar på rymmen. Dags för lite uppföljning!
Medan större delen av gänget gick i godan ro i sin hage, var några ute på vandring. De började vid den blåa pricken i högra hörnet och gav sig av ut i stora världen. Stjärnorna visar var någon sett dem och ringt och meddelat mig. Vid den tredje stjärnan (strax efter kl 06 en lördagmorgon…) fick jag upp spåret efter grabbarna, men tappade det igen vid frågetecknet.
Nästa samtal kom vid kl 17 på söndagkvällen, och gissa om jag blev förvånad när hon som ringde berättade var hon sett ”några getter och killingar” som sprang norrut! Jag begav mig dit så fort jag kunde och hittade dem ståendes på rännebron till en riven ladugård. De var inte sådär förtjusta att se mig, men följde med mig hemåt längs vägen (jag bor vid 1:an). När vi var halvvägs hemma fastnade dock grabbarna vid en fårflock och vägrade gå längre. Den hjälpsamme fårägaren och jag lurade upp bockarna på hans djurkärra, och fårägaren körde hem oss. Tack!

Efter några dagar körde jag tillbaka rymlingarna till hagen vid den blåa pricken. (Och de rymde igen, och dök upp hos samme fårbonde igen efter någon vecka, så nu har de husarrest hemma i lagården. Men det är en annan historia.) Den stora majoriteten av bockarna är dock där de ska vara.

Förstås undrar någon om det här inte bara är en bekräftelse på att getter alltid rymmer, men så enkelt är det inte. Det här gänget, både vuxna bockar och efter avskiljningen bockkillingar, har gått större delen av sommaren i en grannby som ligger ungefär mitt emellan blåa pricken och de första 2 stjärnorna, och därifrån rymde de inte. I byn bor det lite folk, och det finns hus och lagårdar och annat som markerar mänskligt revir och trygghet för djuren. I augusti flyttade jag bockarna till en fälla (”hygge” heter det på rikssvenska), där det kommit upp en massa asp-rotskott som bockarna skulle ta hand om. Och i närheten bodde det inte en människa, inte ett hus och inte en lagård (inte ens en ängalada), bara några åkrar. Bockarna trivdes inte, helt enkelt. Och eftersom det dessutom fanns en hel del vilt där (ge gillar också aspsly), blev stängslet nersprunget lite då och då, och bockarna kom lösa. Ett av artens viktigaste kännetecken för övrigt: Getter tar ingen skit.

Att de gick så långt och irrade runt (jag hade kunnat visa fler kartbilder på underliga ställen där bockarna dykt upp efter sina promenader från den där fällan…) berodde på att de inte kände sig hemma och inte hade någon fast punkt att återvända till, de gick bara runt på måfå. Getterna jag har hemma rymmer ibland, men de återvänder alltid hem till lagården på kvällen, eftersom det är där de bor, tycker de.
(Den där kartbilden är säkert någon form av copyrightintrång, men det blundar vi för, jag har trots allt ändrat den rätt mycket från originalet…)

Nyhetstorka i Hörnebo…

Det verkar inte bättre, har inte skrivit något inlägg sedan februari – ojojoj!
Nåja, redigt så illa att det är händelselöst här på Löten, är det inte. Snarare för möe att göra för att jag ska hinna skriva och uppdatera er, go´vänner! Sen vi hördes av senast har det fötts ytterligare ett gäng killingar (några av dem är till salu, som du kan se under Djur till salu i menyn), hela långa sommaren har gått och det har snudd på blivit höst. Djuren växer och frodas ute på betet, ja, inte de som redan är fullvuxna, feståss, de växer bara på bredden. Bockarna är på bete i en grannby och getterna och kossorna med uppvaktande kavaljer är hemma på gården.
Min och exmakens skilsmässa har gått igenom, och nu återstår att få ordning på bodelningen. Min önskan är att kunna behålla gården, men bankens åsikter om detta är lämpligt väger tyngre, så vi får se hur det blir.

Hörnebos Morfar Prosten, en tvättäkta ekbock

Tyvärr är det i skrivande stund så att c:a 30 % av bockarna i sagda grannby är på rymmen. De har drivit iväg en bit eftersom de inte känner sig hemma, och nu på förmiddagen har jag spårat dem till ytterligare en annan grannby. Efter att ha följt dem 1,5 km tappade jag spåret, och eftersom de inte svarade när jag ropade på dem hade de alltså vandrat iväg utom hörhåll. Vilket håll? Ja, vem vet…
Fortsättning (och förhoppningsvis lyckligt slut) följer!

Hur många getter per kubikmeter?

Kanske inte den vanligaste frågan som skrivs in på valfri sökmotor, men ändå. En kan ju undra, eller hur?

Svaret är inte 42, svaret är 4. Åtminstone den här gången…

Det finns gott om regler för kvadratmeter vad gäller djurhållning, och för bortskämda djur som hästar finns dessutom mått för takhöjd, det gör det dock inte för vare sig getter eller kor. För getter gäller att golvyta i lagård eller vindskydd ute i hagen (som i det här fallet) ska vara 1.25 kvadratmeter per vuxen get. Alltså är den här IBC-tanken på bilden inte godkänd som vindskydd ens för en get om en ska följa reglerna till punkt och pricka. Nu verkar inte vare sig (från vänster) lill-Emil, Lina, Frode eller Krösa-Maja bry sig om det. (Det finns fler såna här små vindskydd i deras hage, så de var inte tvungna att knö in sig såhär många i samma om de inte ville.)
En IBC-tank har måtten 1x1x1 meter, och rymmer alltså exakt 1 kubikmeter. Och om vi ska titta lite noggrannare på bilden, så är tanken faktiskt inte helt full. Getterna tar bara upp ungefär 500 liter av volymen, alltså 0,5 kubikmeter, vilket gör att svaret på rubrikens fråga fortsätter att vara något oklart.

Nya killar på Löta´

Ytterligare två getter har killat, och det blev två killar till!
Här är lille Truls Den Yngre, som barnen tycker han ska heta, och de brukar få som de vill vad gäller sånt, mina människoungar.
Han är en riktig liten hjärtebock, sällskaplig och nyfiken. Jag funderar på att behålla honom och låta honom bli en arbetande bock, om nu tiden finns till detta…
Än så länge är lill-Truls inte större än han kan ta sig ut genom kattgluggen på ena logdörren. Han kan ta sig tillbaka in också, om han kommer ihåg varifrån han kom, annars blir det ett förgjordat liv! Mamma Marianne verkar ta det hela med ro, och han är åtminstone periodvis hos henne och diar, eftersom han är rund och go´ på det vis en killing är som får tillräckligt med mjölk.

En lite mer ”konstnärlig” bild på stora och små getter, en intressant kombo av motljus i form av morgonsolen och lång slutartid på kameran.
Den andre nye killingpojken heter Den Mäktige Tallan (barnen igen, kan inte förklara mer än så) och är son till vår Snövit. Ringer det en klocka hos minnesgoda bloggföljare, så var det Snövit som först blev moderlös som liten killing och sedan till råga på allt elände bröt benet. Här kan du läsa om det.

Idag på morgonen hittade jag lille Ludde, som finns på bild i det förra inlägget, död på golvet i kätten. Vad som hänt vet jag inte, allt verkade normalt på kvällen, men han kanske blivit hastigt sjuk (en knappt månadsgammal killing har inte så mycket att sätta emot) eller än värre ihjältrampad eller liknande av någon av de vuxna getterna. Det skär i hjärtat att ta hand om en liten slapp, orörlig kropp, när killingar annars är så levande och livliga…

En ytterst liten överraskning

Häromkvällen var jag ute i lagården som vanligt och hade gett alla getter deras hö. Sen skulle de få vatten, och när jag kom till en av grupperna såg jag att det låg en efterbörd i ströet bredvid spannhållaren!?
Jag kollade noggrannare, och där bland unggetterna och de vuxna gick en pytteliten killing. Jag stod och sa ”VA???” för mig själv innan jag gick in till dem.
Det var en bock, och han sa ”Maaa-aaah!” i protest när jag lyfte upp honom. Han var fortfarande fuktig i raggen, så ganska färsk. Men vem var mamman? Konstaterade snabbt att 9 månaders unggeten Birgitta var blodig på bakbenen och slog mig för pannan. Hon hade inte mycket till juver än, så jag tinade en flaska råmjölk från Birgittas mamma Elsa.
Sånt här ska inte hända, även om allt gick bra den här gången (tack och lov!). Birgitta har alltså blivit betäckt av en någorlunda jämnårig bockkilling. Jag brukar skilja av de små bockarna när de är ungefär 3 månader, för att undvika sånt här, men jag var tydligen inte snabb nog i somras (eller var bockkillingen helt enkelt snabbare). Både get- och bockkillingar kan bli könsmogna tidigt, så frånskiljning av smågrabbarna vid 3 månaders ålder är att rekommendera. Jag brukar låta dem gå ihop med de vuxna bockarna på bete.
Barnen har bestämt att den lille herrn ska heta Ludde, så välkommen till världen, Ludde! (Det är en nästan 2-årig get i den där gruppen som också börjar få juver, så det blir kanske en vinterkilling till. Jag som var så mallig innan för att jag trodde att jag hade lyckats undvika tjuvbetäckningar 2016…)