Kategoriarkiv: Dagboksanteckningar

En lång bockvandring

Som jag berättade i förra inlägget så var några av mina bockar på rymmen. Dags för lite uppföljning!
Medan större delen av gänget gick i godan ro i sin hage, var några ute på vandring. De började vid den blåa pricken i högra hörnet och gav sig av ut i stora världen. Stjärnorna visar var någon sett dem och ringt och meddelat mig. Vid den tredje stjärnan (strax efter kl 06 en lördagmorgon…) fick jag upp spåret efter grabbarna, men tappade det igen vid frågetecknet.
Nästa samtal kom vid kl 17 på söndagkvällen, och gissa om jag blev förvånad när hon som ringde berättade var hon sett ”några getter och killingar” som sprang norrut! Jag begav mig dit så fort jag kunde och hittade dem ståendes på rännebron till en riven ladugård. De var inte sådär förtjusta att se mig, men följde med mig hemåt längs vägen (jag bor vid 1:an). När vi var halvvägs hemma fastnade dock grabbarna vid en fårflock och vägrade gå längre. Den hjälpsamme fårägaren och jag lurade upp bockarna på hans djurkärra, och fårägaren körde hem oss. Tack!

Efter några dagar körde jag tillbaka rymlingarna till hagen vid den blåa pricken. (Och de rymde igen, och dök upp hos samme fårbonde igen efter någon vecka, så nu har de husarrest hemma i lagården. Men det är en annan historia.) Den stora majoriteten av bockarna är dock där de ska vara.

Förstås undrar någon om det här inte bara är en bekräftelse på att getter alltid rymmer, men så enkelt är det inte. Det här gänget, både vuxna bockar och efter avskiljningen bockkillingar, har gått större delen av sommaren i en grannby som ligger ungefär mitt emellan blåa pricken och de första 2 stjärnorna, och därifrån rymde de inte. I byn bor det lite folk, och det finns hus och lagårdar och annat som markerar mänskligt revir och trygghet för djuren. I augusti flyttade jag bockarna till en fälla (”hygge” heter det på rikssvenska), där det kommit upp en massa asp-rotskott som bockarna skulle ta hand om. Och i närheten bodde det inte en människa, inte ett hus och inte en lagård (inte ens en ängalada), bara några åkrar. Bockarna trivdes inte, helt enkelt. Och eftersom det dessutom fanns en hel del vilt där (ge gillar också aspsly), blev stängslet nersprunget lite då och då, och bockarna kom lösa. Ett av artens viktigaste kännetecken för övrigt: Getter tar ingen skit.

Att de gick så långt och irrade runt (jag hade kunnat visa fler kartbilder på underliga ställen där bockarna dykt upp efter sina promenader från den där fällan…) berodde på att de inte kände sig hemma och inte hade någon fast punkt att återvända till, de gick bara runt på måfå. Getterna jag har hemma rymmer ibland, men de återvänder alltid hem till lagården på kvällen, eftersom det är där de bor, tycker de.
(Den där kartbilden är säkert någon form av copyrightintrång, men det blundar vi för, jag har trots allt ändrat den rätt mycket från originalet…)

Nyhetstorka i Hörnebo…

Det verkar inte bättre, har inte skrivit något inlägg sedan februari – ojojoj!
Nåja, redigt så illa att det är händelselöst här på Löten, är det inte. Snarare för möe att göra för att jag ska hinna skriva och uppdatera er, go´vänner! Sen vi hördes av senast har det fötts ytterligare ett gäng killingar (några av dem är till salu, som du kan se under Djur till salu i menyn), hela långa sommaren har gått och det har snudd på blivit höst. Djuren växer och frodas ute på betet, ja, inte de som redan är fullvuxna, feståss, de växer bara på bredden. Bockarna är på bete i en grannby och getterna och kossorna med uppvaktande kavaljer är hemma på gården.
Min och exmakens skilsmässa har gått igenom, och nu återstår att få ordning på bodelningen. Min önskan är att kunna behålla gården, men bankens åsikter om detta är lämpligt väger tyngre, så vi får se hur det blir.

Hörnebos Morfar Prosten, en tvättäkta ekbock

Tyvärr är det i skrivande stund så att c:a 30 % av bockarna i sagda grannby är på rymmen. De har drivit iväg en bit eftersom de inte känner sig hemma, och nu på förmiddagen har jag spårat dem till ytterligare en annan grannby. Efter att ha följt dem 1,5 km tappade jag spåret, och eftersom de inte svarade när jag ropade på dem hade de alltså vandrat iväg utom hörhåll. Vilket håll? Ja, vem vet…
Fortsättning (och förhoppningsvis lyckligt slut) följer!

Nya killar på Löta´

Ytterligare två getter har killat, och det blev två killar till!
Här är lille Truls Den Yngre, som barnen tycker han ska heta, och de brukar få som de vill vad gäller sånt, mina människoungar.
Han är en riktig liten hjärtebock, sällskaplig och nyfiken. Jag funderar på att behålla honom och låta honom bli en arbetande bock, om nu tiden finns till detta…
Än så länge är lill-Truls inte större än han kan ta sig ut genom kattgluggen på ena logdörren. Han kan ta sig tillbaka in också, om han kommer ihåg varifrån han kom, annars blir det ett förgjordat liv! Mamma Marianne verkar ta det hela med ro, och han är åtminstone periodvis hos henne och diar, eftersom han är rund och go´ på det vis en killing är som får tillräckligt med mjölk.

En lite mer ”konstnärlig” bild på stora och små getter, en intressant kombo av motljus i form av morgonsolen och lång slutartid på kameran.
Den andre nye killingpojken heter Den Mäktige Tallan (barnen igen, kan inte förklara mer än så) och är son till vår Snövit. Ringer det en klocka hos minnesgoda bloggföljare, så var det Snövit som först blev moderlös som liten killing och sedan till råga på allt elände bröt benet. Här kan du läsa om det.

Idag på morgonen hittade jag lille Ludde, som finns på bild i det förra inlägget, död på golvet i kätten. Vad som hänt vet jag inte, allt verkade normalt på kvällen, men han kanske blivit hastigt sjuk (en knappt månadsgammal killing har inte så mycket att sätta emot) eller än värre ihjältrampad eller liknande av någon av de vuxna getterna. Det skär i hjärtat att ta hand om en liten slapp, orörlig kropp, när killingar annars är så levande och livliga…

En ytterst liten överraskning

Häromkvällen var jag ute i lagården som vanligt och hade gett alla getter deras hö. Sen skulle de få vatten, och när jag kom till en av grupperna såg jag att det låg en efterbörd i ströet bredvid spannhållaren!?
Jag kollade noggrannare, och där bland unggetterna och de vuxna gick en pytteliten killing. Jag stod och sa ”VA???” för mig själv innan jag gick in till dem.
Det var en bock, och han sa ”Maaa-aaah!” i protest när jag lyfte upp honom. Han var fortfarande fuktig i raggen, så ganska färsk. Men vem var mamman? Konstaterade snabbt att 9 månaders unggeten Birgitta var blodig på bakbenen och slog mig för pannan. Hon hade inte mycket till juver än, så jag tinade en flaska råmjölk från Birgittas mamma Elsa.
Sånt här ska inte hända, även om allt gick bra den här gången (tack och lov!). Birgitta har alltså blivit betäckt av en någorlunda jämnårig bockkilling. Jag brukar skilja av de små bockarna när de är ungefär 3 månader, för att undvika sånt här, men jag var tydligen inte snabb nog i somras (eller var bockkillingen helt enkelt snabbare). Både get- och bockkillingar kan bli könsmogna tidigt, så frånskiljning av smågrabbarna vid 3 månaders ålder är att rekommendera. Jag brukar låta dem gå ihop med de vuxna bockarna på bete.
Barnen har bestämt att den lille herrn ska heta Ludde, så välkommen till världen, Ludde! (Det är en nästan 2-årig get i den där gruppen som också börjar få juver, så det blir kanske en vinterkilling till. Jag som var så mallig innan för att jag trodde att jag hade lyckats undvika tjuvbetäckningar 2016…)

Skilsmässa och bloggtystnad

Ja, go´vänner, som tåligt väntat nästan ett halvår på att det ska hända nåt på den här bloggen!
Det har varit en tuff tid här på Löten i Hörnebo, även om allt utåt sett har rullat på som vanligt. Bara det att jag inte orkat fota och skriva om det.
Nu under hösten beslutade jag och Peter att vi ska skiljas. Ett svårt men nödvändigt beslut. Det var ju liksom inte så här det var tänkt…

Planen är att Peter ska flytta till sitt nya hem någon gång i början av 2017, och jag behåller gården (om banken vill låna ut så möe pengar att jag kan köpa ut Peter, vill säga). Barnen får bo varannan vecka hos respektive förälder. Getterna, korna och hönsen får vara kvar här i Hörnebo.

Sånt är livet. Utan en massa dynga växer inte grödorna…

Jag har fått väldigt mycket pepp och stöd från vänner och släktingar, ibland från oväntade håll, tack allihopa! Snart är jag ensamstående med 4 ungar och en hel gård full med djur, men inte känns det ensamt, även om det är sorgligt.

Betessläppsglädje

slykalasNågra dagar innan nötterna skull släppas ut fick jag lära mig något nytt!
Jag serverade torkat sly till getterna, det finns faktiskt kvar än, i vanlig ordning har jag snålat för mycket i början på stallsäsongen så det är massor kvar framåt vårkanten. Gav getterna som står i kätten bredvid korna ett knippe sly, och det lutade mot väggen mellan kättarna. Där var plötsligt en hungrig ko och en hungrig kviga som försökte med sina långa tungors hjälp sno åt sig så mycket som möjligt av det goda torkade lövet. Så jag fick gå upp och hämta sly till dem också! (Men till skillnad från getterna barkar de inte, de bara äter av löven.) Och sen tänkte jag på allt jag läst om gammaldags djurhållning och att man brukade hamla träd för att få löv till både får, getter – och kor!

bestesslapp1Så var det dags, vädret fint och torrt! (Dessutom behövde jag kokätten till några högdräktiga getter.)
Vi ställde upp grindarna från lagårdsdörren över vägen så det skulle vara tydligt för våra bovina vänner vart de skulle gå. Det kan bli en smula hoppigt och skuttigt när en varit inne hela vintern, och det blir oerhört fula märken i t ex gräsmattan vid huset om berörda kreatur skulle få för sig att skutta iväg dit, eller så.
Jag hävde upp deras vanliga mutranson av kraftfoder i varsin spann, och ställde spannarna inne i hagen, ett par meter från stättehålet*.
Sen öppnade min man dörren till kätten, och genast utbröt stor förtvivlan!

betesslapp2Kvigan, Blomma, blev instängd eftersom hennes mor blockerade dörröppningen. Blomma råmade vädjande. (Hon har då och då under vintern fått smaka på friheten och smitit ut i lagårdsgången när jag har mockat, hon har bl a skrämt halvt slag på bocken Emil…) Men eftersom kor nu inte är de som förhastar sig, så tog det en stund innan den ömma modern behagade kliva ut i solskenet. Jag rasslade med en spann. Blomma råmade igen. ”Kom kossera!” hojtade jag och Peter manade på dem inifrån lagården. Blomma svarade ivrigt. Så till sist klev Lilla Röda ut, några prövande steg i gruset, och så skuttade hon över vägen och ut i hagen. Hann knappt titta åt spannarna med godiset innan de galopperade runt i friheten med svansarna svängande!
Som synes finns det inte mycket till bete egentligen, gräset är i bästa fall 2-3 cm långt, men det går att repa av några munfullar för ett grässuget nöt! Resten av näringen får de från det hö jag serverar dem i hagen 2 gånger om dagen, förmodligen några veckor till.

*grindöppning på rikssvenska.
Klicka på bilderna så blir de större!

Det här höet asså!

goodhay”Smakar kanongott! Vi kan äta hur mycket som helst!”
hälsar kvigan Blomma t v och hennes mamma Lilla Röda.
Nötkreatur har den fördelen (för den som är van vid getter och deras ständiga sorterande av grovfodret) att de äter upp vartenda sketet timotejstrå en slänger till dem. Å andra sidan betyder det att det inte blir några grova grässtjälkar till golvströ, som det blir hos getterna, så nötterna här förbrukar en väldig massa spån istället. En får ta det onda med det goda. Eller ”Muuuuh! *schlurp*” som det heter i det här sammanhanget.

5 i rad för Elsa

Igår var det fullt upp, Peter höll på med veden och jag mockade ut en djupströbädd (min vigselringsvalk har numera också blivit en blodblåsa, fast jag hade handskar). Framåt eftermiddagen märkte jag att Elsa hade värkar. 5 dagar före 5-månadersdagen förvisso, men helt inom det normala killningsintervallet.
mammaelsaPå kvällen gick jag in för att skicka bilderna till nästa artikel i Åter (deadline, ni vet). Elsa hade börjat krafsa sig en bädd att ligga på, och krystade lite, men jag förstod att hon ville vara ifred, hon blängde nästan på mig. Och det är klart, hon har varit hos oss sen 2010, så vi känner varann!
När jag kom ut igen var de här två små sötnosarna födda! Inga problem och efterbörden hade börjat släppa.

gittaammaiDet visade sig vara 2 små getter till min glädje! Jag doppade navelstumparna i Jodopaxlösning och masserade Elsas spenar för att få ut de mjölkproppar som ibland täpper igen spenkanalen och gör det svårt för nyfödda killingar att dia. Under tiden funderade jag på namn. Hmm…2 april – 2 systrar? Då kom jag på det! Birgitta och Anne-Marie ska de heta 🙂 ! Birgitta är den som har mest svart på huvudet. På bilden här till höger ligger de och vilar sig, deras allra första morgon i livet.
Jag räknade efter, och detta är Elsas 4:e och 5:e levande getkillingar i rad! (Hon fick en dödfödd bockkilling förra året, när hon var så sjuk.) Hon har inte fått en bockkilling sedan 2011.

Därmed vill jag passa på att tacka min mamma för hjälpen idag och önska min favoritmoster grattis i efterskott!

En till (förgjordade bockuschling!)

mommovisI förrgår kom ytterligare en killing till världen här på Löten! 1½-åriga Hörnebos Prusseluskan födde utan assistans en bockkilling. Här är han, och han är mycket omhuldad i gruppen. På bilden är det inte mamma, utan mormor Lovis som slickar honom torr precis när han ställt sig upp på något vingliga ben. Även om han tyr sig mest till Prusseluskan, så är ändå Lovis en viktig trygghet för honom. Hon har ju varit med förr!

pixladHör har vi tjuvbetäckaren i egen hög person, även om jag maskat hans identitet! 3 killingar åstadkom han alltså under sitt korta besök i gethagen i höstas, efter en kreativ rymning från bockhagen. När jag fångat in honom och eventuellt sagt ett och annat fult ord, blev det lås och bom inne i lagården…

Tolvföderskans och förstföderskans dag

Igår var en tämligen dramatisk dag, jag var helt slut igårkväll så jag orkade inte skriva och berätta.
Jag och yngsta dottern gick som vanligt ut till lagården på morgonen. Jag började bära ut hö till djuren, när jag tittade in till gruppen som är i kätten på logen. Där låg Astrid och krystade!

Jag upptäckte direkt att det inte var som det skulle, hon hade krystat ut ett litet huvud men inga klövar. Tvättade av mig så noggrant jag kunde och gjorde en undersökning. Killingen var död, men jag var rätt säker på att Astrid väntade tvillingar, så det var bråttom att få ut den döda så den levande skulle klara sig. Jag tvättade Astrid runt vulvan och killingens huvud (tack och lov för rinnande varmvatten i lagården). Jag kände efter och fick tag i en klöv (men inte den andra), och började dra försiktigt under tiden Astrid krystade. Men det hände ingenting, fast den döda killingen var mycket liten ville den inte komma längre när jag drog ett par gånger, och det verkade göra ont på Astrid. Jag kände efter lite längre in i födelsekanalen, och där var plötsligt en liten nos till som var på väg ut! Ojojoj! Jag trevade lite till och kom fram till att den klöv som jag dragit i tillhörde den levande killingen och inte den döda. Stackars Astrid!
Jag försökte komma ihåg att andas själv också, när jag började trycka tillbaka den levande killingen in i livmodern. Under tiden krystade Astrid, så jag fick jobba mot henne. Med högra handen pressade jag på den levande, medan jag med vänstra handen lirkade med huvudet på den döda för att få ut den. Det fanns inte tid att göra på rätt sätt och få ut huvudet och framklövarna samtidigt(som en normalt sett gör med fyrbenta djurungar), men med ett plask gled den döda killingen ut. Han (det var en bock) var extremt liten även för att vara tvillingfödd, vägde bara runt ett kg. (Jag har valt att inte visa någon bild på honom här.)
Jag fick tag i båda framklövarna på killingen som rörde sig, och hjälpte honom ut (även det var en bock) genom att dra växelvis i vänster och höger klöv. Astrid började direkt slicka sin lille son, och inom en kort stund hade han rest på sig.  Han verkar återhämta sig bra efter den tuffa killningen! Som du kan se på den översta bilden är han ganska smutsig, det beror på att han eller hans tvillingbror blivit stressad och bajsat i fosterhinnorna. Det händer ibland.
Den här lille än så länge namnlöse samt den döde brodern är alltså Astrids 11:e och 12:e killing! Nummer 9 och 10 hittar du om du klickar här, och nummer 7 och 8 om du klickar här. Astrid har fått 5 tvillingpar hittills, så därför blir det många killingar.

Under eftermiddagen kom ytterligare en liten bock till världen, Astrids dotterdotter Marianne fick sin son helt utan hjälp!
Marianne är den enda av mina 1-åriga kviggetter som varit dräktig mot min vilja, detta lilla liv är resultatet av en tjuvbetäckning mao (bocken önskar vara anonym i detta forum, men jag har antecknat alla misstänkta bockbesök under hösten, så jag vet vem han är som varit på både Astrid och hennes dotterdotter!). Annars får ju getterna här på Löten vänta med att killa tills de är 2 år. Marianne är dock välvuxen och stor för sin ålder, så jag tror hon kommer bli en utmärkt mor om än något för ung!

Både tolvföderskan och förstföderskan har fått mycket vatten att dricka efter killningarna (getter är ofta väldigt törstiga efter de fött), de har låtit sig väl smaka av höet, och jag har doppat killingarnas navelstumpar i Jodopaxlösning.