Kategoriarkiv: Gårdspersoner

Hur många getter per kubikmeter?

Kanske inte den vanligaste frågan som skrivs in på valfri sökmotor, men ändå. En kan ju undra, eller hur?

Svaret är inte 42, svaret är 4. Åtminstone den här gången…

Det finns gott om regler för kvadratmeter vad gäller djurhållning, och för bortskämda djur som hästar finns dessutom mått för takhöjd, det gör det dock inte för vare sig getter eller kor. För getter gäller att golvyta i lagård eller vindskydd ute i hagen (som i det här fallet) ska vara 1.25 kvadratmeter per vuxen get. Alltså är den här IBC-tanken på bilden inte godkänd som vindskydd ens för en get om en ska följa reglerna till punkt och pricka. Nu verkar inte vare sig (från vänster) lill-Emil, Lina, Frode eller Krösa-Maja bry sig om det. (Det finns fler såna här små vindskydd i deras hage, så de var inte tvungna att knö in sig såhär många i samma om de inte ville.)
En IBC-tank har måtten 1x1x1 meter, och rymmer alltså exakt 1 kubikmeter. Och om vi ska titta lite noggrannare på bilden, så är tanken faktiskt inte helt full. Getterna tar bara upp ungefär 500 liter av volymen, alltså 0,5 kubikmeter, vilket gör att svaret på rubrikens fråga fortsätter att vara något oklart.

Nya killar på Löta´

Ytterligare två getter har killat, och det blev två killar till!
Här är lille Truls Den Yngre, som barnen tycker han ska heta, och de brukar få som de vill vad gäller sånt, mina människoungar.
Han är en riktig liten hjärtebock, sällskaplig och nyfiken. Jag funderar på att behålla honom och låta honom bli en arbetande bock, om nu tiden finns till detta…
Än så länge är lill-Truls inte större än han kan ta sig ut genom kattgluggen på ena logdörren. Han kan ta sig tillbaka in också, om han kommer ihåg varifrån han kom, annars blir det ett förgjordat liv! Mamma Marianne verkar ta det hela med ro, och han är åtminstone periodvis hos henne och diar, eftersom han är rund och go´ på det vis en killing är som får tillräckligt med mjölk.

En lite mer ”konstnärlig” bild på stora och små getter, en intressant kombo av motljus i form av morgonsolen och lång slutartid på kameran.
Den andre nye killingpojken heter Den Mäktige Tallan (barnen igen, kan inte förklara mer än så) och är son till vår Snövit. Ringer det en klocka hos minnesgoda bloggföljare, så var det Snövit som först blev moderlös som liten killing och sedan till råga på allt elände bröt benet. Här kan du läsa om det.

Idag på morgonen hittade jag lille Ludde, som finns på bild i det förra inlägget, död på golvet i kätten. Vad som hänt vet jag inte, allt verkade normalt på kvällen, men han kanske blivit hastigt sjuk (en knappt månadsgammal killing har inte så mycket att sätta emot) eller än värre ihjältrampad eller liknande av någon av de vuxna getterna. Det skär i hjärtat att ta hand om en liten slapp, orörlig kropp, när killingar annars är så levande och livliga…

En ytterst liten överraskning

Häromkvällen var jag ute i lagården som vanligt och hade gett alla getter deras hö. Sen skulle de få vatten, och när jag kom till en av grupperna såg jag att det låg en efterbörd i ströet bredvid spannhållaren!?
Jag kollade noggrannare, och där bland unggetterna och de vuxna gick en pytteliten killing. Jag stod och sa ”VA???” för mig själv innan jag gick in till dem.
Det var en bock, och han sa ”Maaa-aaah!” i protest när jag lyfte upp honom. Han var fortfarande fuktig i raggen, så ganska färsk. Men vem var mamman? Konstaterade snabbt att 9 månaders unggeten Birgitta var blodig på bakbenen och slog mig för pannan. Hon hade inte mycket till juver än, så jag tinade en flaska råmjölk från Birgittas mamma Elsa.
Sånt här ska inte hända, även om allt gick bra den här gången (tack och lov!). Birgitta har alltså blivit betäckt av en någorlunda jämnårig bockkilling. Jag brukar skilja av de små bockarna när de är ungefär 3 månader, för att undvika sånt här, men jag var tydligen inte snabb nog i somras (eller var bockkillingen helt enkelt snabbare). Både get- och bockkillingar kan bli könsmogna tidigt, så frånskiljning av smågrabbarna vid 3 månaders ålder är att rekommendera. Jag brukar låta dem gå ihop med de vuxna bockarna på bete.
Barnen har bestämt att den lille herrn ska heta Ludde, så välkommen till världen, Ludde! (Det är en nästan 2-årig get i den där gruppen som också börjar få juver, så det blir kanske en vinterkilling till. Jag som var så mallig innan för att jag trodde att jag hade lyckats undvika tjuvbetäckningar 2016…)

God Jul!

Vill passa på att önska er alla vänner, släktingar, bloggläsare och kunder en välsignat God Jul och ett Gott Nytt År!
Årets julbock heter Klinthults Emil och är en gammal bekant för er som följer hörnebo.se . Han bröt av sitt ena horn hösten 2015, och är en mycket snäll och fridsam bock. Här är han ihop med min yngsta dotter, som är mycket förtjust i honom. För den som har livlig fantasi går det lätt att tänka sig en stor, vänlig gammal bock som står och idisslar i ett hörn i stallet där Jesus fötts!
Det hade varit härligt att kunna visa en nytagen bild av en långraggig bock ute i snön, men de enda här i Småland som får en vit jul, är vi som inte dricker alkohol…

Återigen, hoppas ni får en sån jul som ni önskat er!
/Bockarnas matte i Hörnebo

Islandshönan Irene fyller 2-siffrigt!

10arireneKanske inte precis just idag, men någon gång nu under försommaren är det i alla fall som min lilla punkhöna Irene firar sin 10-åriga kläckningsdag!
Jag skaffade mina första 2 höns och en massa kycklingar sommaren 2006. Jag väntade barn till hösten, och ville ha något meningsfullt att syssla med under föräldraledigheten. Irene var en av kycklingarna, numera den enda av dem som lever. Hennes skojiga punkfrisyr kallas i hönssammanhang för hätta, och är ganska vanligt hos bl a islandshönor.
Och jag skulle inte tro att det är något rekord i antal små rosa ägg som hon värper längre, men så länge hon är frisk och pigg kan hon lika gärna få gå här som pensionär.
Islandshönsen är den gamla isländska lantrasen, och de kallas ibland för vikingahöns, eftersom de sägs vara ättlingar till de höns som vikingarna tog med sig till Island en gång i tiden. God hälsa är ett kännetecken för lantraser, och en höna som blir 10 år gammal är helt klart ett (något anekdotiskt) bevis för det.

(De värphybridhöns som används i de stora äggfabrikerna är däremot bara avlade på att de ska värpa en förgjordad massa ägg i en eller två säsonger, sen gasas de (ja, allvarligt) ihjäl. Att de skulle vara friska och må bra har inte intresserat någon.)

Mamma Mu och Kråkan irl

Mamma Mu (eller Lilla Röda som hon heter egentligen) hennes dotter kvigan Blomma och så Kråkan som står bakom Blomma och...letar insekter och annat gott i en komocka. Klicka på bilden så blir den större!

Mamma Mu (eller Lilla Röda som hon heter egentligen) hennes dotter kvigan Blomma och så Kråkan som står bakom Blomma och…letar insekter och annat gott i en komocka. Klicka på bilden så blir den större!

Jag kan tänka mig att sagorna om Mamma Mu och Kråkan har verklighetsbakgrund, så tillvida att kråkor ofta håller sig i närheten av kor. (Dock är kråkor möe svårare att fånga på bild än kor, av någon anledning.)
Även om inte kråkor direkt är de mest charmiga bland vilda djur, visar det ändå hur viktiga tamdjuren är för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Funnes inte de tama betesdjuren skulle inte heller de vilda djuren trivas runt gården på samma sätt. Och alternativet till att ha lantbruksdjur är att plantera gran på all öppen mark, vilket definitivt inte lockar andra djur än typ granbarkborrar (kanske en eller annan ekorre också).

”Irl” betyder ”in real life”, och är ett sätt för mig som 80-talist att visa att jag inte är heeelt bakom vad gäller internät-språk. YOLO!

Killingrekord 2016!

Nu kan jag pusta. Några andetag i alla fall. Årsboksluten är jag färdig med, och deklarationerna på det. Ansökan om Brysselallmosor (EU-stöd till jordbrukare, alltså) är inne, jag hade faktiskt mer än en timme tillgodo! Och så är, viktigast av allt, nästan alla killingar födda nu! Så här många killingar har inte fötts här på gården under ett år tidigare, och det har gått bra, alla har klarat sig utom den förste lille dödfödde som jag berättade om.
Nu är det killingar precis överallt 🙂 ! Istället för att skriva ihjäl mig, nöjer jag mig med att visa talande bilder idag:

Aste flankerad av sina systerbarn Sofie och Patrik får se snö för första gången. Vad ÄR detta?!

Aste flankerad av sina systerbarn Sofie och Patrik får se snö för första gången. Vad ÄR detta?!

"Vad förväntas jag göra med den där lilla slemmiga saken?" Estelle var inte riktigt med på tåget från början, men nu har hon blivit en mycket engagerad mor. Dottern heter Leonore II, för att hedra Estelles döda tvillingsyster.

”Vad förväntas jag göra med den där lilla slemmiga saken?” Estelle var inte riktigt med på tåget från början, men nu har hon blivit en mycket engagerad mor. Dottern heter Leonore II, för att hedra Estelles döda tvillingsyster.

Rosaline var en av 3 getter som bestämde sig för att föda utomhus, här med dottern Caroline. Efter killningen har de förstås fått komma in, det är inte säkert för en liten nyfödd ute.

Rosaline var en av 3 getter som bestämde sig för att föda utomhus, här med dottern Caroline. Efter killningen har de förstås fått komma in, det är inte säkert för en liten nyfödd ute.

Annika med sina första tvillingar Sofie och Patrik. Tur att hon har gott om mjölk!

Annika med sina första tvillingar Sofie och Patrik. Tur att hon har gott om mjölk!

Mera tvillingar, här 5-åriga tvillingsystrarna Lina och Prostinnan som hjälps åt att slicka Linas lille Tony. Några minuter senare födde hon även en liten Eva!

Mera tvillingar, här 5-åriga tvillingsystrarna Lina och Prostinnan som hjälps åt att slicka Linas lille Tony. Några minuter senare födde hon även en liten Eva!

Är ni redigt snälla kanske jag kan visa fler killingbilder en annan dag…

Betessläppsglädje

slykalasNågra dagar innan nötterna skull släppas ut fick jag lära mig något nytt!
Jag serverade torkat sly till getterna, det finns faktiskt kvar än, i vanlig ordning har jag snålat för mycket i början på stallsäsongen så det är massor kvar framåt vårkanten. Gav getterna som står i kätten bredvid korna ett knippe sly, och det lutade mot väggen mellan kättarna. Där var plötsligt en hungrig ko och en hungrig kviga som försökte med sina långa tungors hjälp sno åt sig så mycket som möjligt av det goda torkade lövet. Så jag fick gå upp och hämta sly till dem också! (Men till skillnad från getterna barkar de inte, de bara äter av löven.) Och sen tänkte jag på allt jag läst om gammaldags djurhållning och att man brukade hamla träd för att få löv till både får, getter – och kor!

bestesslapp1Så var det dags, vädret fint och torrt! (Dessutom behövde jag kokätten till några högdräktiga getter.)
Vi ställde upp grindarna från lagårdsdörren över vägen så det skulle vara tydligt för våra bovina vänner vart de skulle gå. Det kan bli en smula hoppigt och skuttigt när en varit inne hela vintern, och det blir oerhört fula märken i t ex gräsmattan vid huset om berörda kreatur skulle få för sig att skutta iväg dit, eller så.
Jag hävde upp deras vanliga mutranson av kraftfoder i varsin spann, och ställde spannarna inne i hagen, ett par meter från stättehålet*.
Sen öppnade min man dörren till kätten, och genast utbröt stor förtvivlan!

betesslapp2Kvigan, Blomma, blev instängd eftersom hennes mor blockerade dörröppningen. Blomma råmade vädjande. (Hon har då och då under vintern fått smaka på friheten och smitit ut i lagårdsgången när jag har mockat, hon har bl a skrämt halvt slag på bocken Emil…) Men eftersom kor nu inte är de som förhastar sig, så tog det en stund innan den ömma modern behagade kliva ut i solskenet. Jag rasslade med en spann. Blomma råmade igen. ”Kom kossera!” hojtade jag och Peter manade på dem inifrån lagården. Blomma svarade ivrigt. Så till sist klev Lilla Röda ut, några prövande steg i gruset, och så skuttade hon över vägen och ut i hagen. Hann knappt titta åt spannarna med godiset innan de galopperade runt i friheten med svansarna svängande!
Som synes finns det inte mycket till bete egentligen, gräset är i bästa fall 2-3 cm långt, men det går att repa av några munfullar för ett grässuget nöt! Resten av näringen får de från det hö jag serverar dem i hagen 2 gånger om dagen, förmodligen några veckor till.

*grindöppning på rikssvenska.
Klicka på bilderna så blir de större!

Det här höet asså!

goodhay”Smakar kanongott! Vi kan äta hur mycket som helst!”
hälsar kvigan Blomma t v och hennes mamma Lilla Röda.
Nötkreatur har den fördelen (för den som är van vid getter och deras ständiga sorterande av grovfodret) att de äter upp vartenda sketet timotejstrå en slänger till dem. Å andra sidan betyder det att det inte blir några grova grässtjälkar till golvströ, som det blir hos getterna, så nötterna här förbrukar en väldig massa spån istället. En får ta det onda med det goda. Eller ”Muuuuh! *schlurp*” som det heter i det här sammanhanget.

5 i rad för Elsa

Igår var det fullt upp, Peter höll på med veden och jag mockade ut en djupströbädd (min vigselringsvalk har numera också blivit en blodblåsa, fast jag hade handskar). Framåt eftermiddagen märkte jag att Elsa hade värkar. 5 dagar före 5-månadersdagen förvisso, men helt inom det normala killningsintervallet.
mammaelsaPå kvällen gick jag in för att skicka bilderna till nästa artikel i Åter (deadline, ni vet). Elsa hade börjat krafsa sig en bädd att ligga på, och krystade lite, men jag förstod att hon ville vara ifred, hon blängde nästan på mig. Och det är klart, hon har varit hos oss sen 2010, så vi känner varann!
När jag kom ut igen var de här två små sötnosarna födda! Inga problem och efterbörden hade börjat släppa.

gittaammaiDet visade sig vara 2 små getter till min glädje! Jag doppade navelstumparna i Jodopaxlösning och masserade Elsas spenar för att få ut de mjölkproppar som ibland täpper igen spenkanalen och gör det svårt för nyfödda killingar att dia. Under tiden funderade jag på namn. Hmm…2 april – 2 systrar? Då kom jag på det! Birgitta och Anne-Marie ska de heta 🙂 ! Birgitta är den som har mest svart på huvudet. På bilden här till höger ligger de och vilar sig, deras allra första morgon i livet.
Jag räknade efter, och detta är Elsas 4:e och 5:e levande getkillingar i rad! (Hon fick en dödfödd bockkilling förra året, när hon var så sjuk.) Hon har inte fått en bockkilling sedan 2011.

Därmed vill jag passa på att tacka min mamma för hjälpen idag och önska min favoritmoster grattis i efterskott!