Gullvi först, då. Fortfarande ingen killing. Har matte ingen koll alls på brunst* och betäckning, undrar någon? Jo, jag har faktiskt antecknat 2 brunstdatum på Gullvi i våras, men det är inte alltid det är tillförlitligt. Det är inte ovanligt att en get som blivit betäckt av en bock under en första brunst, visar falska brunsttecken en gång till i början på dräktigheten…men ibland, som i detta fallet, ”tog det sig” inte första gången och geten fick en ny chans med brunst och dejt med bocken.

*brunst är getternas (och de flesta andra däggdjurs) fruktsamma period och ägglossning, när de kan bli dräktiga om de får träffa ett handjur och bli betäckta. Brunstperioden varar 12-48 timmar på getter, och de brunstar som regel var 21:a dag om de inte blir dräktiga.

Den blivande bockpappan och hans kompisar har fått nytt bete, eftersom det gamla var ordentligt nerätet. Nog hade vi människor sett att så var fallet, men bockarna skickade även subtila signaler på det viset att grannarna i Knohultamåla ringde till bockarnas husse och matte (vid olämpliga tillfällen)och talade om att några av bockuschlingarna var på rymmen. Nu har de dock fått alldeles nytt sly och gräs att tugga i sig, och en ändamålsenlig elstolpe att feja hornen på. Dock finns ingen smaskig surapel i den här hagen, men en stengärdsgård får väl duga istället.

Bockarna i den gamla hagen, närmast kameran deras grannar Herefordstutarna (som oxå varit ute och ränt i byn…)

Sorry, go´ vänner, ingen killing än. Gullvi väntar otåligt, det här att vara instängd i lagården, även om hon har sällskap, är inget vidare. Både Gullvi och halvsyster Greta bäääh:ar bevekande när kompisarna (alla kompisarna, VARENDA EN!!) får springa ut på betet precis som de vill, de står på bakbenen och lutar sig mot dörren på kätten och tittar ut i solen och friheten som visar sig retsamt genom bakdörren på lagården. Men nu har matte konstiga idéer, getter som har riktigt små killingar får vara inne precis som getter som väntar killing när som helst.

Den lille bocken växer och äter och sover. Provsmakar lite på höet. Snart kommer det lilla syskonet…

En liten bock har sett dagens ljus, mamma Greta upp i dagen och hennes allra första killing! Förlossningen gick bra, Greta klarade av det helt utan mänsklig hjälp. Ofta gör getterna det, även om vi gärna vill vara med och hålla ett öga, ifall det skulle behövas mänskligt ingripande. Den lille bocken har inte fått något namn än, och får än så länge bo inne ihop med mamma och halvmoster Gullvi, som oxå väntar killling.

Här har vi sötnosen nerkrupen i klätterdäcket! (Vadå klätterdäck? Jo, just den här getkätten har ingen nivåskillnad på golvet som vissa av de andra kättarna har, så de som bor i den kätten har inget att klättra och hoppa på – därför har vi lagt in ett entreprenaddäck för dem att ha som lekplats, och tydligen mysplats oxå.)

Mamma Greta och halvmoster Gullvi kommer från Tenhults naturbruksgymnasium, vi köpte dem förra hösten och det var från början tydligt att de hade varit allas älsklingar på skolan! De är vänliga och tama, och var t o m vana vid att gå i koppel (det är det inte alla getter som är…). Dock visade det sig när vi började släktforska i göingegetternas nätbaserade genbanksregister, att de var släkt med båda våra bocklinjer, Den Störste Bocken i Sockna´, vår Truls, var faktiskt deras farfar. Bockletande påbörjades, och det dröjde ända till mars i år innan vi kunde byta till oss två obesläktade bockar från en gård i Skåne. Tycke uppstod mellan Greta, Gullvi och den äldre bocken Aske, och nu, 5 dräktighetsmånader senare händer det grejer!

Halvmoster Gullvi i väntans tider…

Räknat från killingarnas födslar i april har vi nu kommit nästan halvvägs genom getternas år. Killingarna har gått från små, kladdiga och stappliga – till större, rundmagade och superbusiga. Söta är de fortfarande, förstås. Och håller sig på rätt sida stängslet gör de…för det mesta.
Bockkillingarna och deras pappor bor sedan en tid i en grannby, vi kan kalla den Knohultamåla, där de fått bete hos en vänlig gårdsägarfamilj som uppskattar slyröjningen. De vuxna bockarna är mycket måna om småttingarna, och ser till att flocken är sammanhållen (eller stångar iväg en liten efterhängsen bockuschling ibland, bara så han inte ska få för sig något, liksom).
Getkillingarna får gå kvar med sina mammor ett litet tag till, men vi skiljer dem åt på kvällen för att kunna mjölka getterna på morgonen. Den duktigaste mamman är nog Maja, en lite äldre get, hon är gråraggig och ser ut som en riktig urtidsget. Hennes tvillingar Pippilotta och Viktualia växer bäst av alla killingarna, eftersom Maja har så mycket mjölk och dessutom visar dem till det bästa betet.
Mjölkningen går bättre och bättre, för både getter och människor. Mjölkanläggningen fungerar fint, även om den är ett hopaplock av diverse utrustning från företaget med alfa-symbolen. Tröttsammast är nog det eviga diskandet, som tar nästan lika lång tid som att mjölka, men vi människor får inte ligga på latsidan bara för att getterna är utsläppta i en hage för sitt betesarbete!

Och det här var en av dem som klev ut:

Låt oss stolt presentera Astrid, ledargeten! Hon är 4 år gammal och har redan hunnit bli farmors mormor. Hon styr getflocken med hjälp av hot och våld, samtidigt som hon är oerhört trevlig och vänlig mot gårdens människor. Astrid är en av dem som går upp på mjölkbordet varje dag för att mjölkas och bidra med sin mjölk till den goda Hörnebo Getostkakan. Om du ätit av ostkakan känner du säkert igen Astrid från förpackningen!