månadsarkiv: september 2013

Inspektörsbesöket – facit

Jodå, besöket av den kommunala livsmedelsinspektören gick rätt bra. Överlag var hon nöjd med ostkaketillverkningen, lokalerna i Ingaboda Bygdegård och min dokumentation och rutinerna. Det fanns förstås anmärkningar, men mest av det slag som är lätt att rätta till. Bl a ska jag göra extra temperaturmätning varje gång jag levererat ostkaka till en återförsäljare, och sen var det ytterligare detaljer som skulle dokumenteras.

Alltså kan du som kund känna dig trygg när du köper Hörnebo Getostkaka! Vill du titta närmre på lokalerna där ostkakan bakas kan du besöka http://www.bygdegardarna.se/ingaboda/

Getterna, som dock inte fått besök av någon inspektör, är nöjda med det fina vädret. Att det är lite kyligt stör dem inte, så länge det är torrt och soligt. Regnar det kryper hela gänget in under loggolvet på lagården och söker skydd, hur de nu lyckas ta sig in där, allihopa…

Finhöst och inspektörsbesök

Nu är det finhöst. Till skillnad från fulhösten när allt är kallt och lerigt, träden är kala och det är blött. Där är vi snart, men än så länge är det bara fint. Tillräckligt varmt att kunna vara ute och jobba utan att vara alltför idiotpåpälsad. Det finns fortfarande löv kvar på träden till våra hungriga getter och bockar, även om de börjar skifta i gult och rött och falla av (löven, inte getterna). Färgerna sveper in gården i en sorts behaglig, överslätande atmosfär som förlåter bleknad rödfärg på husen och hål i grusvägen. Äpplena mognar, och det verkar inte vara så kraftiga angrepp av rönnbärsmal som det var förra året.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Humlen har fått kottar. De evinnerligt sura små paradisäpplena börjar falla från trädet och vår yngsta dotter går och plockar dem till ”getterna och bockorna”, som hon säger. För den mänskliga munnen är paradisäpplen oätliga (även om det visst går att göra gelé på dem om en ids det), men våra caprina kompisar gillar dem, det är en lagom munsbit. En och annan tapper växt blommar fortfarande i trädgården.

Imorgon skulle jag egentligen bakat ostkaka igen, men jag får skjuta på det tills jag är av med den här besvärliga förkylningen. Däremot kommer kommunens miljö- och hälsoinspektör på besök till Ingaboda bygdegård, hon ska (förhoppningsvis) godkänna getostkakeverksamheten samt den digra lunta med rutiner och skriftlig dokumentation jag samlat i min pärm. Innan jag körde igång businessen i juni läste jag och läste och läste för att förstå mig på reglerna kring livsmedelsproduktion och hygien. Det räcker inte att kunna baka goda ostkakor, det måste finnas papper på att jag gör det på ett korrekt sätt och att slutprodukten är säker att äta! Vill du oxå lära dig mera kan du börja med ett litet facilt dokument på 38 sidor från Livsmedelsverket, hygien handlar det om:

http://www.slv.se/upload/dokument/livsmedelsforetag/vagledningar/V%c3%a4gledning%20om%20hygien%20051222.pdf

Djurhandelstider

Med hösten kommer djurhandeln. Avvanda killingar ska säljas, och några vuxna getter och bockar som har fått sprida sina gener tillräckligt här på gården. Nya avelsdjur ska köpas in. Och överflödiga bockkillingar ska så småningom skickas till slakt efter en förhoppningsvis lycklig tid ute på bete (inte är det roligt att sända ett antal av de busiga småbockarna i döden, men alla kan inte behållas, då blir det lätt inavel och bekymmer, så krasst är det).

Just nu diskuterar jag med både köpare och säljare, och förstås den genbanksansvariga på föreningen Allmogegeten, som hjälper till att placera ut getter och bockar så att det ska bli så bra som möjligt för göingegetternas fortlevande. Alla getter och bockar i rasen, både nu levande och döda, finns registrerade digitalt med fullständig härstamning samt avkommor. Alla djur har ett unikt nummer och namn för att de lätt ska kunna identifieras. Vi som har genbanksgetter rapporterar in födda killingar på en särskild blankett, ett s k genbanksintyg; en kopia till föreningen, en till den nya ägaren och den sista behålls av uppfödaren.

Här kommer ytterligare en gullig killingbild på en av dem som ska få flytta härifrån, bockkillingen Skalle-Per och mamma Törnrosa (han är rätt mycket större nu):

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Bockjakt och en gammelhöna

Det som hade kunnat vara en stillsam söndagmorgon blev igår något helt annat. Barnens ena 2-metersmorbror var på hemväg, och kom för att säga hejdå innan han påbörjade sin 20+milaresa. Vi stod och pratade utanför huset när han plötsligt konstaterade :”Där kommer det några getter!” Värre ändå, visade det sig, getterna var ju instängda i lagården i väntan på mjölkning – det var 4 bockar som kom på vägen. Emil, hans vuxne son Alvin III och två av bockkillingarna. Vi stängde in de företagsamma herrarna i en ledig hage och mjölkade getterna. Sedan hämtade vi upp bockuschlingarna, satte på Emil koppel och såg till att fösa med de andra, gick rätt smidigt när jag väl schasat ur dem från trädgården och fallfrukten på gräsmattan. De skulle tillbaka 500 meter, till det inhägnade slyhie vi lovat en granne här i byn att beta. Husse ledde Emil medan matte gick bakom gänget och höll ordning på eftersläntrarna och drog människobarnen i vagnen. Alla kom fram efter ettt antal turer mellan intressanta buskage och nyponsnår som kantar grusvägen, vi öppnade elnätet i en skarv och motade in stora och små rymlingar. Tack och lov var de andra kvar i hagen!

Men hur hade de stuckit? Stängslet var helt och upprättstående överallt, såg vi efter en rundtur? Mysteriet fick sin lösning när matte fick se en av killingarna gå in i ett hål i krypgrunden till den förrådsbyggnad som utgör en del av inhägnaden – det var där de hade gått ut. Kaxiga typer som krupit under ett 10 meter långt hus för att det var ett litet ljus på andra sidan! Förklarade oxå att de två största bockarna Truls och Aske var kvar i hagen, de kunde inte ta sig ut under huset! Husse satte för två rejäla plyfaskivor över hålen i grunden och sen har bocksällskapet hållit sig där de ska vara…hittills i allafall.

Och så något lättare, en person som kräver presentation: Gammelhönan Berit!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Det var inte möe till höna att skryta med!” tänker du ”och dessutom är det nån av dina ungar som har hällt sågspån i vattenautomaten…”

Lite rätt har du, Berit ruggar just nu, alltså byter fjäderdräkt på vanlig svenska. Hönsen tappar en gång om året sina fjädrar, och sen växer det ut nya. Under tiden ser hönorna och tupparna såhär eländiga ut, men du kan se på Berits stolta hållning att det egentligen inte går någon nöd på henne.

Berit är gammal med hönsliga mått mätt, hon är minst 8 år nu. En grönvärpande höna av lagom obestämd ras som matte köpte 2006 ihop med hönskompisen Agda (som ska få sina 15 minuter i rampljuset senare) och ett gäng islandskycklingar. Berit och Agda var redan då minst året, säljaren sa inte vilket, så det är möjligt att de är mer än 8 år oxå. Inte värper de sådär jättebra, ett ägg varannan dag under värpperioden kanske, men det behövs äldre höns för flockens skull. (De hönor som värpt äggen du köper i affären får sällan leva mer än max 1½-2 år, sedan gasas de ihjäl och hönskropparna går till förbränning i något värmeverk. Sen kan hönsfabrikanterna ha hur gulliga kartonger som helst med söta röda stugor eller tecknade bilder på leende, bruna hönor.)

Grattis, Gullvi!

En liten frisk och pigg och jättesöt killing är född! Ännu en liten bock, och Gullvis första killing. Han kom ut i den trygga men okända lagårdsvärlden på dagen 5 månader efter det av matte antecknade andra brunstdatumet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Gullvi slickade den lille torr, och han gjorde snabbt sina första försök att stå på benen. Våra yngsta Gundersen-Liljerås-barn var med och såg förlossningen, även om deras far fick hyscha på dem för att den blivande och sedan nyblivna getmodern skulle få lugn och ro i sitt viktiga arbete. Barnen är mycket nyfikna på ”lilla silling”, men han ska få lite mera stillhet ihop med mamma, halvmoster och halvbrorsan innan vi släpper in någon.
Nu är årets sista killing född på Löten, och vi kan se tillbaka och andas ut. Alla killingar har överlevt och ser ut att ha det bra, även om några av vårkillingarna behövde extra råmjölk i flaska för att komma igång. Men att flaskmata en hungrig killing är ett kärt besvär (så länge de inte pinkar i knäet på en, förstås…), och vi ser till att alltid ha råmjölk i frysen om det skulle behövas.

Hönspermission och get-dito

Gårdagen bjöd på djurvänligt sensommarväder (precis som idag), så hönsen fick sin permission. En gång i veckan, i samband med att matte mockar hos dem, får hönsen och tupparna gå helt och hållet fritt som de vill. Det hade varit härligt att kunna ha dem i frihet jämt, men eftersom det finns en hel del friflygande hök och andra rovdjur i närheten, får deltidsfrigående höns vara en acceptabel kompromiss mellan hönssäkerhet och hönstrivsel.
Det märks att de befjädrade vännerna uppskattar alla möjligheter; gräs att äta, en gödselhög att speka i, sand att bada i och värmande sol vid lagårdsväggen. De går inte så långt, sällan utom synhåll för lagården, och de hittar nästan alltid tillbaka på kvällen. Om inte annat lockar ljudet av värpkoncentrat och havre som hälls upp i fodertråget. En och annan oförvägen höna eller tupp väljer ibland att övernatta under loggolvet eller kanske på en takbjälke i ett traktorgarage, men hen brukar komma fram igen på morgonen när det blir ensamt utan flocken.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Sen var det några hjälpsamma praktikanter *host*, jag tror det var den som är ungefär 90 cm lång, som passade på att släppa ut Greta, Gullvi och killingen när ändå den ena lagårdsdörren var öppen. (Ingen som har sett några barnsäkra boxlås någonstans??) Sällskapet uppskattade att få gå ut i hagen, och som tur var valde inte Gullvi detta tillfälle att få sin killing. Som ni ser är hon rund än (Gullvi är geten med det svarta halsbandet):
OLYMPUS DIGITAL CAMERA