månadsarkiv: februari 2014

Ett vinterbarn är fött…

…i människofamiljen! En stor tös, vägde dryga 4 kg vid födseln och lite mer än halvmeter lång. Hon har sin fars näsa och mors händer, och visar redan prov på en viljestark och matglad personlighet. Vi är alla mycket lyckliga över henne, och både mor och dotter har återhämtat sig bra efter förlossningen. Det blev en födsel i den stil vi önskat oss, även om det tog lång tid. Tusen tack till alla i den fantastiska personalen på Förlossnings- och BB-avdelningen på Höglandssjukhuset i Eksjö!

lillasyster

Även om den här bilden ser lovande ut är det svårt att veta om det lilla skruttet, som än så länge saknar förnamn, är ett getbondeämne. Hon har förstås varit i lagården, men då mest sovit, så det går inte att avgöra någon intresseinriktning…fast det får hon faktiskt välja själv, när den dagen kommer, utefter sina egna drömmar och önskemål!

En intressant zoologisk observation

Vår 4-årige onge kom häromdagen in och berättade att det fanns en kajman* i bäcken bakom lagården! Det gör pratet om illrar lite fattigt i sammanhanget, eller hur?

*en sorts krokodil

En liten herre flyttar

I slutet på förra veckan ringde en medlem i Föreningen Allmogegeten och undrade om jag hade någon bockkilling till salu än, det hade genbanksansvarig sagt att jag kanske hade? Jag sa som det var, att alla som föddes våren 2013 antingen var sålda eller slaktade, men att jag hade några yngre bockkillingar kvar, födda under sommaren och hösten. Hon ville komma och titta och kanske göra affär redan under helgen!

De kom som överenskommet, getägarna från Rottne. Jag presenterade dem först för Emil, den vuxne bocken till salu (klicka på Djur till salu om du vill se honom), men de ville helst ha en bockkilling, eftersom de har en turistverksamhet. Bland de små bockkillingarna blev de charmade av en vit filur med ett svart och ett vitt horn, som på en gång sökte kontakt och ville bli kliad. En son till vår egenuppfödda busget Lovis och Den Störste Bocken i Sockna´, Truls. Visst blev det affär av! De bestämde att den lille skulle få heta Kurt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Han sa inte så mycket när husse bar ut honom till den väntande bilen, men protesterade och ropade på sina kompisar när han blev nesligt instängd i kombins baklucka. Hans nya matte lovade att sitta i baksätet och prata med honom.

Vi önskar lille Kurt all lycka med sina nya 3 gettjejer, och tror att han kommer trivas utmärkt! Säkert kommer turisterna som besöker Linda och Reiner bli mycket förtjusta i en lille grabben. Deras hem på nätet (med många vackra bilder!) finns på www.smaaland.se

Bildbevis från logen

Jag lovade ju i förra inlägget att visa en bild på besökaren. Här har det lilla odjuret hittat de tomma kattmatsburkarna i återvinningslådan, kanske kan där finnas några ätbara smulor?

vilddjur

Det är alltså en iller! Förmodligen en fjolårsunge, eftersom den inte är så stor än. Den är inte så extremt skygg som andra vilda djur, den verkar nyfiken, eftersom den har visat sig för både mig, min man och två av barnen. Nu har vi inte sett den på ungefär en vecka, och inte heller sett några spår i snön runt lagården, så vi vet inte om den är kvar på logen eller inte.

Illrar är både till nytta och skada för lantbruket. De är rovdjur och jagar gärna möss och råttor, tyvärr står också höns och särskilt kycklingar på menyn. Illern dödar sina byten med ett nackbett och tar sedan med dem till sitt bo för att kalasa i lugn och ro. Vissa mänskliga jägare ser gärna illern som sitt byte, främst för den vackra pälsens skull – och den är fantastisk, både tjock och oerhört mjuk. Och den mycket speciella illerlukten torde gå bort efter skinnberedningen.

Vad är det som luktar på logen?

Förstås luktar det hö, en frisk sommarlukt av torkat gräs som håller hela vintern. (Jo, jag vet att normalt folk förvarar höet på rännet och inte på logen, men nu är vår lagård ombyggd på det viset. För den som undrar så är rännet utrymmet ovanför fähuset, och logen ligger bredvid fähuset i markplan.) Men jag upptäckte en annan, distinkt doft för ungefär 2 veckor sedan. Samtidigt som jag hittade en liten stig i snön. Stigen gick från baksidan av lagården, runt det gamla traktorgaraget och slutade i ett bohål i marken mellan garaget och den lilla bäcken. Det var tätt trampat, så det gick inte att urskilja något enskilt spår. Det var för brett för att kunna vara råttor (tack och lov), men det var ju den här lukten på logen oxå? Visst hade jag känt just den ganska påträngande, kraftiga lukten förrut, i samband med besök av ett litet vilt djur när vi bodde i Värnhem.

Och någon har stulit skedarna som vi brukar ösa upp kattmaten med. Skedarna mystiskt försvunna från logen, och sen när min man tagit en spik och krafsat ut kattkäket med, var även spiken borta morgonen därpå! Och lukten är kvar.

Men nu är det så väl att både jag och min man, och två av barnen har sett skedtjuven. T o m har min man fotograferat den lilla missdådaren! Men…jag tänker hålla er på halster, vördade läsare, och inte lägga upp bilden förrän i nästa inlägg, så kan ni fundera lite tills dess. Ledtråd: Göran. *he he*

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inne i själva fähuset luktar det dock som det brukar, och jag är glad att det vilda djuret inte tagit sig in där, för hen skulle kunna vara ett hot mot våra hönor. Men än så länge är det lugnt. Här visar Gullvi en av kabeltrummorna som getterna har fått att klättra på, mycket populärt! Bakom trumman syns vad som händer om en ger ett getgäng en färsk gran från skogen.

Snart är Gullvi och hennes kompisar helt sinade (har slutat att producera mjölk, med andra ord). Getternas mjölkproduktion anpassar sig med efterfrågan (av killing eller människa), och det finns 2 sätt att minska och helt avsluta mjölkningen. Antingen mjölkar en ur mindre mjölk varje gång, eller drar en ut på tiden mellan mjölkningarna. Jag använder den sistnämnda metoden, en killing brukar använda båda samtidigt.