månadsarkiv: februari 2015

TransportKOnst i bilder

Jag lovade häromsistens att jag skulle berätta lite om vad som hände när jag och de 3 yngsta barnen for iväg för att hämta hem Lilla Röda. Här kommer det hela i bilder:

Folk med hjärna kör hästtransport med stjärna :) !

  Folk med hjärna kör hästtransport med stjärna 🙂 !

Det fanns inte utrymme att vända ekipaget på den sydsmåländska gården, så jag tänkte koppla loss transporten för att underlätta...men handsken satt bergfast! Jag fick försöka saxvända. Och slira...

Det fanns inte utrymme att vända ekipaget på den sydsmåländska gården, så jag tänkte koppla loss transporten för att underlätta…men handsken satt bergfast! Jag fick försöka saxvända. Och slira…

Till sist fick familjen och jag häkta på deras traktor och dra ekipaget i läge. Sen kunde vi lasta Lilla Röda och fara hemåt igen.

Till sist fick familjen och jag häkta på deras traktor och dra ekipaget i läge. Sen kunde vi lasta Lilla Röda och fara hemåt igen.

Folk med hjärna kör...fast. i Holmeshultabacken. 2 km hemifrån.

Folk med hjärna kör…fast. i Holmeshultabacken. 2 km hemifrån.

Så jag fick ringa efter Peter, här kommer han med traktorn!

Så jag fick ringa efter Peter, här kommer han med traktorn!

Här kliver bärgningsBoxerchauffören ut för att koppla bandet. (Jag satt där i bilen, vågade inte lita på att handbromsen skulle hålla bil+transport+400 kg väneko stilla i uppförsbacken.)

Här kliver bärgningsBoxerchauffören ut för att koppla bandet. (Jag satt där i bilen, vågade inte lita på att handbromsen skulle hålla bil+transport+400 kg väneko stilla i uppförsbacken.)

Nu drar vi! Snart är vi hemma med koa :) !

Nu drar vi! Snart är vi hemma med koa 🙂 !

Välkommen hem, Lilla Röda!

Nej, nu pratar vi inte suspekt maoistpropaganda, utan stor lycka på 4 ben (och 4 spenar också, konstigt nog, kan en mjölka en sån, tro?). Eder bloggare är glad för att lyckan i fråga äntligen är här, men den som har smilbanden allra mest utsträckta är nog 4½-åringen som tycker att ”nu har vi hämtat hem min ko!” Den som vill kalla sig bonde måste ha kor, är hans orubbliga åsikt. Att, som hans ömma moder, kalla sig getbonde är mer än konstigt. Visst har vi alla dessa getter och han gillar dem mycket, men det är ändå nötkreatur som gör ägaren till bonde på redigt. Så är det bara.
OLYMPUS DIGITAL CAMERAIgårkväll släpade hon alltså ut husbond ur hästtransporten (det var tänkt tvärtom, tror jag) och in till sin plats i lagården. Här är hon, Lilla Röda, en väneko i sina bästa år, precis som vi önskat oss . Hon kommer från början från ett kulturmuseum i Skåne, men har bott de senaste åren på en gård i södra Småland. Ihop med bl a sin halvsyster, och vad heter systern, då? Svar: Lilla Svarta. Feståss 🙂 .
Nu är inte vare sig Lilla Röda eller Lilla Svarta särskilt små för att vara vänekor (Svarta stannar kvar på sydsmålandsgården, eftersom hon är en SLB-korsning och därmed inte går att genbanksansluta), och inte blir hon mindre av att hon dessutom är dräktig. Jag vet inte exakt när hon kan tänkas kalva, eftersom korna på den gården är fribetäckta (=det går en tjur i koflocken hela sommaren, och så får han uppvakta korna och kvigorna på eget ansvar, s a s, detta är vanligt bland de som har nötkreatur för köttproduktion). Hon har dock inte börjat fylla juvret än, så det dröjer förmodligen ett tag till. Nu ska hon få äta vårt goda hö, som synes uppskattar hon det, och ta det koolt tills kalven kommer. Jag ska ge henne extra selen, även om det inte är comme-il-faut bland alla kobönder att göra så, men jag har lärt mig att det kan göra nytta både för kalvfostrets muskelutveckling, och för kons förmåga att släppa efterbörden när kalvningen är klar.
När jag sett att hon ätit och idisslat, och jag fått klia henne på ryggen – förstod jag att hon kommer trivas här. Hon var en mycket älskad och ompysslad ko på sin förra hemgård, vilket gör att det känns som ett förtroende att få ha hand om henne. Så välkommen än en gång, Lilla Röda!

(Det finns lite att berätta om hämtningen, som jag ombesörjde m h a gammal Mercedes och något yngre hästtransport. Andra komponenter i historien är den småländska vintern…men det tar jag i nästa bloggpost!)