Varning för otäcka bilder längre ner!
Här Kindkvistegårdens Truls, som är hans fullständiga namn (och hans fruar Hörnebos Prostinnan, Viktualia och Pippilotta) . Ni som brukar följa bloggen känner igen honom vid det här laget, han är ju Den Störste Bocken I Sockna´, vetja! Nog för att Fröderyd är en relativt getrik socken, men det finns ingen bock som är större och ståtligare än Truls. För närvarande är han 6 år gammal och har återigen blivit pappa till ett antal killingar här på gården. Nu är han inte kvar inne hos tjejerna längre, eftersom getter ofta brunstar snart efter killingarna är födda, och då är det dumt om det finns en bock i närheten. Truls är ute i en hage med de flesta andra bockarna, där de serveras hö och vatten, samt har börjat gnaga på de första uppkommande grässtråna.
Men härom morgonen hände något hemskt, förmodligen precis innan Peter skulle ge dem frukost. Truls har brutit av sitt ena horn!
Naturligtvis gör det ont, och det blödde mycket. Inne i hornet, en kan kalla det pulpan, finns blodkärl och nerver, samt vad värre är, öppningar ner i skallbenet. Jag ringde veterinären direkt när hennes telefontid började. Hon berättade att hornbrott inte var helt ovanliga på den tiden nötkreatur hade horn, men hon kunde inte säga hur vanligt det var bland getter. Men de båda djurslagen har likadant fungerande horn (de kallas slidhornsdjur), så hon menade att det finns gott hopp för Truls.
Jag kunde lägga om det själv, sa hon. Först skulle jag linda balsnöre i 8:or runt hornbaserna vid huvudet för att få stopp på blödningen (blödningen hade slutat av sig själv, så jag behövde dock inte göra det). Sedan skulle jag lägga om den kvarvarande hornstumpen med sorbactkompresser, dambindor för att suga upp blodet och silvertejp för att fästa bandaget. Peter fick åka till apoteket för att försöka få tag på det som behövdes. Bindorna gick ju bra, men när han köat i 45 minuter fick han veta att det apoteket inte hade några sorbactkompresser. Då fick barnens mormor rycka in och fixa det från ett annat apotek. Under tiden var den stackars Truls i hagen och såg eländig ut, och kände sig säkert så också.
Jag förstod att det inte skulle gå att få honom så still att jag kunde sätta bandaget på plats om hornstumpen även om vi la ner honom på marken (han är tämligen stark och stadig), så jag gjorde iordning som en liten strut av kompresserna och bindorna, och tejpade ihop den. Peter hade fått tag på något bättre än silvertejp, en extremt klistrig tejp för ångspärrar i hus. Sedan trädde jag bandagestruten över hornstumpen (förlåt Truls, jag vet att det gjorde ont) och tejpade fast den med ett par varv tjusigt grön tejp runt det kvarvarande hornet.
Sedan tvättade jag honom runt munnen och mulen med en trasa och ljummet vatten. Getter tycker inte om att bli blöta, men han fick finna sig i det för att kunna äta och andas som han skulle. Det är inte kul med levrat blod överallt!
Om allt går bra så läker det ihop och växer ut ett nytt litet horn. Går det sämre får Truls bihåleinflammation, och det är inte säkert att han överlever. Han har en speciell plats i våra hjärtan, så vi tänker göra vad vi kan för att han ska bli frisk!
Snälla vänner, kom ihåg Truls i era aftonböner!
