månadsarkiv: juli 2015

Vallåterväxt och gyttjebad

 

vallåterväxtSå är även andra höskörden inne sedan en vecka eller så. Nu väntar bara den allra sista nysådda vallen på lite fint väder, så vi kan slå den också, innan gräset har blivit grovt som massaved.
Djuren får beta återväxten på vallarna, alltså det som växer upp efter vi har tagit bort höet, och även lite kvarliggande hörester. Lilla Röda och Blomma är förtjusta gräsätare, medan getterna inte är lika begeistrade, de vill helst ha sly före gräs. Som tur är brukar det finns sånt i åkerkanterna för våra skäggiga vänner! En stor fördel med vallåterväxtbete är att det är i princip parasitfritt, och det är bra för de känsliga getterna. Parasitäggen överlever inte den tuffa behandlingen med uttorkning och solens skarpa strålar, som sker under höhanteringen.

gyttjebadIbland hade jag önskat att getterna kunde prata! Ja, på sätt och vis gör de det, de brukar vara duktiga på att få fram sin vilja och önskemål, men de kan inte berätta.
Här har vår egen Hörnebos Annika (hennes dotter Marianne står bakom henne) tydligen tagit ett rejält gyttjebad, alltså gått ner sig i ett dike i mösategshagen. (Det var den som bara var nästintill perfekt, ja…) Hon är kleggig ändå upp på magen, så hon måste ha gått ner sig rejält. Men hur tog hon sig upp? Varför just hon? Ingen annan hade lerat ner sig. Hmm, jo, det är klart, det är ju Annika för all del, hon har alltid varit en get för sig. Hon är en av ledargeten Astrids döttar, 2 år gammal, och en duktig mjölkget som väl är. Sätter sina egna regler, och kan sedan stå där och se fullständigt oskyldig ut. Det är svårt att vara arg på Annika, och den här gången fick en nog vara glad att hon klarat sig!

Ett nästintill perfekt getbete

perfekt1Nu i sommar har getterna (och kossorna lär få beta där också, feståss) fått en helt ny hage. Det är en gammal mösateg som mest jag (men även Peter ibland) med mycken möda och stort besvär har inhägnat. (För dem av er som inte är helt hemma på den småländska agrara vokabulären, så är en mösateg en mossåker, alltså mossmark som dikats och uppodlats under befolkningsökningens 1800-tal. Mer och mer folk behövde mer och mer mat, och då fick även sämre marker odlas.) Denna mösateg har dock inte odlats på länge, och sista gången merparten av den betades var 2011. Små delar av mösategen har getterna betat då och då även efter det, men inte hela.

perfekt2Eftersom det finns gott om diken finns det också gott om sly i dikesrenarna, mest brakved. Här t h ett mycket gammalt brakvedsbuskage. Getterna är lyckliga, och det går att följa deras stigar genom de mer djungelliknande delarna av hagen. Vilka andra än getter skulle trivas här? (Hmm, det skulle vara en biolog från länsstyrelsen då. Och vad-den-nu-heter fjärilsarten som lever i brakved.)
Men, det står i rubriken att det bara är ”nästintill” perfekt? Jo, det är mös-biten som är nackdelen. Det är ganska blött i hagen, och getter gillar inte att bli blöta om fötterna. Det var också detta som gjorde inhägnandet så besvärligt, det går inte att köra med fordon i hagen, så alla 100+ stolparna och alla rullarna med 500 meter+ fårnät har jag fått bära ut (Peter tog några). Det var de där snygga bicepsarna igen. Jag har hägnat in torrare stenpartier och lite gammal granskog också, så getterna ska kunna klättra och söka svalka och regnskydd. Jag har faktiskt i princip följt den gamla stenmuren som förr i ti´n avgränsade utmarker från inägor! Stenpartier och skog ger dock inga betesstöd från EU, eftersom normen är kor och får, som mest äter gräs och inte är något vidare på att klättra. Getternas favoritområden räknas alltså inte som bete enligt Jordbruksverket. Merci beaucoup. (Det betyder tack så mycket på småländska.) Men så länge mina skäggiga vänner har det bra får en väl inte bekymra sig för möe!

Lästips för getintresserade

Människans och getens gemensamma svenska historia är lång, ungefär 6000 år. Ett husdjur som varit med oss sedan stenåldern har fortfarande mycket att ge den självhushållningssträvande 2000-talsmänniskan. Det märks även genom att antalet getter ökar i Sverige, i december 2014 fanns nästan 11 000! Det här är den första artikeln i en serie om getter.

Det har jag glömt att berätta för er, vänner! Er bloggare i Hörnebo har börjat en artikelserie om getter i Tidningen Åter. Första delen (inledningen här ovan)  handlar om vad en nybörjare bör veta innan hen skaffar sina första getter, och den finns i Åter 2/15. Den kan ni beställa här.  Åter är en tidning för ”självförsörjning och alternativt boende på landsbygden”, och det är delvis vad vi håller på med här på Löten (även om jag säljer produkter också). Den utkommer med 4 nummer per år, och ett nummer kostar 30 kr. Nästa artikel i getserien, som kommer i Åter 3/15, handlar om mjölkning av getter.

Kycklingarna och deras vite riddare

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag har glömt att berätta att vi har fått kycklingar! Vår trogna dvärghöna Miniskrock har ruvat på 7 ägg från några av våra hönor, och kläckt fram 6 levande kycklingar, visst är de ljuvliga? Vårt yngsta barn, som är 1½ år, är mycket förtjust i ”pipipipip”, som hon kallar dem. Hon har helt rätt, de låter precis så! Som synes har de lite olika färger, någon har fjädrar på benen, och de kommer att få varierande kroppsform när de växer till sig. Vi har många hönsraser här, och det är olika hönor och tuppar som är föräldrar till äggen som Miniskrock ruvat på, därför dessa skillnader. Hon är faktiskt inte biologisk mamma till något av äggen, även om hon nu är en mycket engagerad hönsmamma till de små hon ruvat fram till livet.

Vill du läsa mer om ruvning och följa Miniskrocks syster när hon ruvade fram kycklingar förra året, så finns första inlägget i den serien här!

OLYMPUS DIGITAL CAMERANaturligtvis har kycklingarna beskydd av Den Vite Riddaren, vår katt Svullo, som tillbringat mycket tid uppe på kycklingburens tak. En skulle kunna tänka sig att en hrrm…välvuxen kastrerad hankatt (en får inte säga att han är tjock, han är ju bevars en gentleman!), skulle vara ett hot mot dunbollskycklingar och vilja ha dem som kattmiddag. Men icke Svullo, han tittar på småttingarna med intresse, fast visar inga tendenser till att attackera dem. Han sitter där på taket och spanar, timme efter timme. Kycklingarna och deras mor är duktiga på att sprätta runt sitt foder (hört talas om sprätthöns?), och mycket hamnar så småningom utanför buren och lockar till sig möss. Och där det finns gnagare, finns också en Vit Riddare!

Yes! Förstaskörden inne!

Jajamen, go´vänner! Nu är 2015 års förstaskörd under tak! En massa jobb, som vanligt, många timmar i traktorn och ännu fler med högaffel i hand.
strängarFörst ska höet vändas, en gång per dag under torktiden. Hur det kan se ut berättade jag om förra året, metoden är fortfarande i ropet. Sedan får en hänga på vår sidoräfsa på lämplig traktor och lägga ihop höet i snygga strängar på åkrarna. (Då ska en ha konstaterat att höet är tillräckligt torrt för att kunna köras in. Observanta personer kan se det lilla, lilla dammolnet som kommer från den lilla, lilla BM Boxern vid horisonten. Detta är ett gott tecken.)
rentåfintÅsså kan en lyxa te´at redigt och städa upp runt skulltorken på logen, där höet ska läggas. På golvet ligger torktrallen (träribborna) som höet ska läggas på. Trallen är till för att luften från torkfläkten, som kommer i underkanten av trumman (den sluttande trägrejen) ska blåsas in i höet underifrån och förhoppningsvis spridas jämnt. Trallen bortom trumman är fortfarande upplutad för sopning vid fototillfället. Det blev ganska mycket både bôs, bynk och smyll efter fjolårets hö, kan jag säga!

självlastarvagnOch sen ska höet matas upp i en självlastarvagn. Även här syns vår BM 350 Boxer, självlastarvagnen är en Strautmann. Det är detta som gör körning av löshö som vi gör, så oerhört svårt att räkna. Visst, här syns ett fullt lass i vagnen, och såna kan en förstås veta hur många det blev, men en kan inte veta hur mycket traktorföraren (Peter i det här fallet) har tryckt i vagnen. Antingen är det ganska lite, rätt lagom eller alldeles för hårt packat så det blir ett rent elände för dem som ska…

höinjektor….ösa i höet i höinjektorn. Ytterligare en pryl som en kan hitta utställd på lantbruksmuséer, för övrigt. En äkta injektor från Rekordverken i Öttum är detta. (Det var namn på möjängerna förr i ti´n! Någon som har varit i Öttum?) Själva injektorn har funkat klanderfritt i år igen, och en av de allra flitigaste jobbarna var 5-åringen! Dock behagade inte drivremmen från elmotorn (här kör vi med flatremsdrift också!) vara på humör; det var ett otal brott på remlåsen och därtill följande upprörda eder från Peter. (Dessa hade knappast passat för tryck i en barnbok. Hmm, om det inte varit en socialrealistisk sådan från 70-talet, feståss!) Men höet kom in, i alla fall!

braflåsOch för den som undrar hur bra en sån där gammal hö-vahettere egentligen är, får den här bilden tala för sig själv. Det här är alltså ytterväggen bakom vilken höet ligger. Det av höet som inte blåst ut genom sagda vägg, vill säga. I nederkanten av bilden är skulltorkfläkten, ett energislukande vidunder som varje år får göra höet precis så torrt som det behöver vara för att inte mögla och bli dåligt
Nu dånar denna fläkt över nejden. Ett av mina älsklingsljud faktiskt! Och jag har faktiskt bara bränt 4 säkringar i 3 olika elcentraler på försök att få igång den hittills! Skam den som ger sig.
Till sist, TUSEN TACK till vännerna L och J som hjälpt oss att köra in höet, och till Mommo som tagit hand om barnen! (Ni andra, som inte kunde vara med nu, ringer vi till när det är dags för andraskörden!)

 

En liten konvalescent

Ni kommer väl ihåg lilla Snövit, som blev moderlös för en tid sedan?
På midsommarafton kom vi hem sent, eftersom Peter fått åka med ett av barnen till akuten (det var inget allvarligt). Jag gick ut i halvmörkret för att ta in getterna och killingarna. När alla var inne och uppsorterade, räknade jag småttingarna. 3 gånger, faktiskt. Och varje gång var det en för lite, och ingen Snövit syntes till. Jag gick ut i hagen för att leta efter henne, beredd på det värsta.. Hittade henne där hon stod och tryckte vid stenmuren, helt knäpptyst (säkert ett skydd mot rovdjur). När jag kom närmre började hon gå, och då såg jag att hon inte stödde på det ena bakbenet. Jag lyfte upp henne i famnen, kände försiktigt på henne – och upptäckte att lårbenet var brutet, ganska långt ner. Stackars Snövit!
Hon fick vara hos gammelmormor Elsa över natten, och jag bestämde mig för att ge henne en chans (och inte bara tänka ”nackskott” direkt). Morgonen därpå bad jag mamma, som är sjuksköterska, komma och hjälpa mig. Vi la Snövit på mjölkbordet, drog benet tillrätta, och spjälade med ett stadigt förband och gasbinda runt. Sedan ett lager silvertejp, både för extra stadga och för att hon inte skulle komma åt att tugga på gasbindan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu har det gått nästan 2 veckor, och det verkar gå åt rätt håll. Snövit är inne med Elsa som sällskap, men hon försöker rymma varje gång Elsa ska mjölkas (ett klart hälsotecken från en killing!). Hon stödjer inte fullt ut på det skadade benet än, men hon låter det vila mot golvet när hon står upp. Ibland ligger hon på det benet, så det bör inte vara smärtsamt för henne.

Hoppas och ber för att detta ska få ett lyckligt slut för Snövit, som redan drabbats hårt.