månadsarkiv: oktober 2015

Åh nej, inte IGEN!!!

…nästan skrek jag när jag kom ut i lagården häromkvällen (men bara nästan, en ska inte skrika inne hos djuren).

stackarsemilNu när vi sett att Truls har klarat ett halvår som enhörning, har stackars Emil brutit av sitt högra horn, han också! Förmodligen var det i bråk med Little Steven, eftersom han också var blodig på huvudet och hade fått en flisa bortslagen ur sitt ena horn (så Emil hade gett tillbaka lite ändå). Emil är inte varken vår störste bock eller vår äldste, men däremot är och var han vår förste bock, så han har en speciell plats i våra hjärtan!
Det här brottet är närmre skallen än Truls´ hornbrott, så det finns nästan ingen horntapp kvar att linda om för att stoppa blödningen fortare, så vi fick lita till blodets egen förmåga att koagulera. Jag gjorde ett bandage av en bebisblöja som jag tejpade ihop som en liten hätta, och sedan tejpade fast i det kvarvarande hornet med ångspärrstejp och silvertejp. Sedan tvättade Peter honom i ansiktet för att få bort det värsta blodet ur Emils mun och öga. Endera dagen ska han få nytt bandage igen, och då även med en sorbactkompress för bättre antibakteriell verkan. Infektionsrisken är stor, så ha gärna med Emil i era aftonböner! Vi kan inte vara helt säkra på att han klarar sig förrän hålet i skallbenet (ja, så illa är det faktiskt!) har läkt ihop.

Usch så otäckt, stackars Emil, är det här vanligt?
Nej, inte jättevanligt, även om det bevisligen är 2 äldre bockar här på gården som brutit av ett horn samma år! Det har dock inte hänt här innan, och en hör inte talas om det från andra getägare så ofta. Men förekommer, det gör det, även på andra slidhornsdjur som t ex nötkreatur.

 

Kulturfestival + getostkaka

Ni småländska läsare har väl inte kunnat missa Smålands Kulturfestival, som redan har börjat och pågår under allhelgonahelgen. Vi på Löten i Hörnebo är faktiskt med på ett litet hörn! Lördag den 31 oktober kl 12:30 i Äventyrsbyn hos Ramkvilla Outdoor Activity serveras först lunch med varm soppa och hembakat bröd, sedan getostkaka från Hörnebo med sylt och grädde, rättvisemärkt kaffe att dricka till. Sedan kl 13:30 kan en bänka sig i Äventyrsbyns kåta och lyssna till Skrönor runt elden, som berättas av Siw Svensson från Sagomuséet i Ljungby. Låter spännande, va? Mer om evenemanget och bokning finns här.

Höstgodis

höstgodisBetessäsongen sjunger definitivt på sista versen nu, vi har t o m passerat tonartshöjningen vid det här laget. Slyet är slutätet i hagarna, eftersom det är getternas favoritmat. Det är inte så mycket löv kvar på det sly som växer utanför hagarna heller, men getterna tycker ändå om att deras matte klipper sly på andra ställen och ger dem. Barken finns ju kvar att äta, åtminstone! Här är Jenny (hon som flyttat till Skåne) och Gabriella.

höstgodisIIVi fick faktiskt ett helt lass med tallris efter att barnens mommo och vanliga morfar avverkat runt sitt hus. Gissa om vissa blev lyckliga! Speciellt eftersom vi inte har några vidare tallmarker här på gården, vi har nog kanske 10 tallar på hela gården (nä, nu överdrev jag…men vi har väldigt ont om tall). Peter fällde dessutom några dödsdömda granar för getternas skull. De gillar ljudet av motorsåg eller röjsåg! Här är Lovis (som gnager bark) och Tilda.

Arlas ostbluff

Var i Puttes affär i Ramkvilla och skulle handla ihop med de av barnen som inte går i skolan. På listan fanns bl a enligt min man Peters önskemål mild (=smaklös) komjölksost. Vi kom till ostkylen, och tanken var att det skulle köpas en gummiost på svensk mjölk.

danskostJag tog upp en av Arlas hushållsostar. Tillverkad i Danmark.
Jaha, ICA:s hushållsost, då? Tillverkad i Danmark, den med. (Det kunde en iofs ana, eftersom ICA gärna pressar priserna i första hand.)
Stureosten var packad i butiken, så jag frågade Putte varifrån den kom? Efter lite läsande av finstilt kom svaret: Tillverkad i Danmark.
Inte för att det är någon av gubbens favoritostar eller så, men med tanke på namnet måste den väl vara svensktillverkad även om just det mejeriet är sedan länge nerlagt. Sista hoppet; Åseda Gräddost! Tillverkad på ett av Arla Foods mejerier i Danmark!!!

Så jag lät gummiostarna vara. Peter fick en Wästgöta Kloster, som de goda Arla-vännerna ystat i Götene. Själv köpte jag en bit Västerbottenost som inte ens kommer från Arla, det var Norrmejerier i Burträsk. Vilka inte tycks se som sin uppgift att prångla ut billig dansk ost i det mjölkkrisande Sverige…
Vad kan en som konsument, eller som bonde, dra för slutsatser av detta? Tja, den som vill fortsätta se det danska landskapet öppet inför sin nästa bilsemester kan köpa så mycket av Arlas milda ostsortiment som möjligt! (Och sen kan Arlas ordförande Åke Hantoft sitta i TV och gråta krokodiltårar bäst han vill.) Den som inte tänker sig en Danmarksresa till nästa år får köpa sin komjölksost av annan leverantör.

Vi mister kunglig glans

(Okey, okey, det där är nog årets hittills värsta klickfiske-rubrik, jag erkänner!)

gustavIIDen här lille herren, som tittar rakt på oss, är Gustav II Adolf. Han heter så inte för att jag är en så hängiven rojalist *host*, utan för att hans mamma är Tilda. Tilda hade en tvillingbror som hette Gustav, men han försvann spårlöst ur hagen förra sommaren, när han var 3 månader gammal. (Vi misstänker att han kan ha blivit byte för lodjur.) När Tilda i våras fick en bockkilling, beslöt jag att kalla honom Gustav II för att hedra den försvunne brodern, och då kunde jag lika gärna fortsätta det inslagna spåret och göra det hela lite tjusigt; Gustav II Adolf.
Grabben har blivit stor nog, och för ett tag sen kom det hit ett par som redan är genbank för göingegetter, och ville ha ytterligare en avelsbock. De ville träffa alla bockarna, för att sedan välja en de tyckte om. Det blev Gustav som charmade dem! Han fick komma till ett getgäng här på småländska höglandet, och jag har fått bilder på honom i hans nya flock, det såg härligt ut!

jennyOch här är en annan som fått ett nytt hem, denna gång i en flock göingegetter i Skåne; vår Jenny, 1½ år. Det är hon som ser ut som värsta utställningsgeten (visst är hon stilig?!), medan hennes barndomsvänner Gabriella och Rosaline ägnar sig åt skogsvård *host igen* i bakgrunden.
Jenny fick flytta eftersom hon är dotter till ledargeten Astrid, och hon är en av våra gammelgetter. Det börjar alltså bli lite väl många barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn till Astrid i flocken. Jenny har genomgått koppelträning inför försäljningen, och det gick smidigt att leda henne till transporten inför avfärden. Hon visade först sin goda vilja genom att komma fram spontant och hälsa på sin nya matte när jag presenterade köparna för min getflock.

maximusJennys följeslagare i den skånska gruppen blev bockkillingen Maximus, som fick sitt namn eftersom han var så stor när han föddes. Han blev utvald eftersom deras nya ägare mjölkar sina getter, och Max´ föräldrar är Maja (en av mina högmjölkare) och Truls (behöver jag presentera honom?).
Deras nya människor hälsar, nu en vecka senare, att Jenny och Maximus faktiskt håller sams, men att Jenny tydligen klarar av att hoppa uppåt 150 cm! (Troligen beroende på att hon vill komma ut, de har fått vara inne i gethuset den första tiden för att boa in sig i sitt nya hem och lära känna människofamiljen.)

Vill du också ha en stor eller liten bock från Hörnebo? Klicka på Djur till salu i menyn ovan! (Getterna och getkillingarna är samtliga sålda eller tingade nu.)

Den lilla konvalescenten, då?

Ni vet ju hur det har gått för Truls. Men jag har också fått många frågor om hur det gick för den där lilla stackaren som bröt benet?
snövit1Här är hon, Snövit!
Jag trodde nästan hjärtat skulle stanna när jag hittade henne ensam i hagen en kväll i somras, hennes ben var brutet och hon stod och tryckte alldeles tyst mot en stengärdsgård. Men jag beslutade mig för att ge henne en chans att läka benbrottet under 6 veckor. Snövit fick vara inne med gammelmormor Elsa under läketiden, och 3 gånger bytte vi spjälningen och bandaget, eftersom en som är så liten växer hela tiden. Efter första omläggningen, 2 veckor efter skadan, var brottytan ihopläkt så att den inte gick att känna på lårbenet.

snövit2Det var en stor glädje att se att det faktiskt verkade fungera! Efter 6 veckor klippte jag bort det sista bandaget, Snövit stödde fint på det skadade benet, och verkade inte ha ont.
Hon fick börja vara ute igen, och hon skuttade och for omkring precis som de andra killingarna, och det fortsätter hon med. Hasleden är något stel på det skadade benet, det är nog en kvarleva från att vi lindade om även leden för att få spjälningen tillräckligt stadig. Vi får se om det ”lear te sej” så småningom. Snövit är i vilket fall som helst inte funktionshindrad!
Hon håller fortfarande ihop med mormorsmor Elsa, efter Elsa mjölkats på morgonen får Snövit komma ut till henne och följa med henne och de andra mjölkgetterna ut i hagen.

Snövit har haft en svår start på livet, men vi hoppas och ber för att fortsättningen ska bli bättre och att hon får vara med oss länge!

Halvan är avväpnad

Ni kommer säkert ihåg Halvan, denna remarkabla surtant bland getterna i Hörnebo. Men nu har hon bråkat en gång för mycket!
Halvan är på nätterna i samma grupp som 3 andra getter som är lika sura och lika höga i rang. (Mjölkgetterna är inne på nätterna, så jag slipper fösa in och ut dem ur lagården så ofta.) Eller rättare sagt, 2 av dem är högt uppsatta, den tredje, Greta, hänger med bara för att hon lever under sin halvsyster Gullvis beskydd. Någonting har dock hänt dem emellan, för plötsligt fick jag se att Halvan attackerade Greta och stångade henne illa, i magen och juvret. När jag sedan mjölkade, upptäckte jag att Gretas juver hade en otäck förhårdnad och hon mjölkade blod.
Då ringde jag veterinär Lundin och berättade att jag hade både ett offer och en förövare som behövde hennes behandling. Veterinären var med på detta, och kom senare under dagen. Hon började med att ge Halvan en spruta så hon skulle somna, och under tiden den verkade undersökte hon Greta, och gav henne penicillin och smärtstillande.  Hon beskrev skadan som ”en rejäl lårkaka, fast en juverkaka här istället”.
avväpnadNär Halvan sov skred vi till verket, veterinär Lundin höll och jag sågade av ungefär 1/3 av hornen med en bågsåg. Det första gick bra, men det andra kapade jag ½ cm för långt ner, så jag sågade av några små blodkärl i horntappen. Det började blöda rejält, men denna veterinär är inte rådlös på något vis, hon bad mig hämta balsnöre, och sedan lindade hon detta hårt runt båda hornen för att stoppa blodflödet. Det fungerade! Förstås.
När Halvan vaknade var hon till en början rätt groggy (som synes på bilden), men hon kvicknade till fort. Dagen efter fick hon gå ut ihop med de andra getterna igen, men eftersom flugorna visade ett obehagligt intresse för hennes hornstumpar, hällde på jag på tjära på dem. Också enligt veterinärens tips (och Sofies).

Nu har det gått ungefär 2 veckor sedan ingreppet, och Halvan verkar ha insett sina begränsningar vad gäller att ge sig på andra getter med våld. Hornstumparna är trubbiga och kan inte alls orsaka de skador som vassa, lite böjda spetsar kan göra. Halvan har inte haft några besvär av flugor eller infektion, för övrigt. (Men tjäran gjorde att det gick att se vilka getter hon bråkat med de första dagarna. Det var inte dem jag trodde!)