Tankar vid ostkakebaket I

ostkakesmetIbland står en där. Som idag. Eller går, det bir rätt mycket av den varan när en ska baka ett antal kilo Hörnebo Julostkaka. Som till exempel ska ätas av helgens julbordsgäster på Ramkvilla Wärdshus. (-Nu har jag gjort lite reklam också, ens inre sell-out måste vårdas, den med!) Och en hinner tänka många varv under tiden. Det är mjölk som ska värmas till exakt rätt temperatur (under omrörning), och det är löpetid och vilotid och massa som ska silas (så här under slutet på getternas laktation blir det en massa massa) och ingredienser ska vispas ihop och hackas och allt, och så ska resultatet gräddas tills vackert gyllenbrun yta uppnåtts.

Under detta digra arbete brukar jag lyssna på radio. P1. (Fast jag är en Helly Hansen-tröja och inte en kulturkofta.) Idag sändes Människor och Tro*, och det var ett litet inslag om samvetsfrihetsmålet som ska komma upp i Europadomstolen. Det som sändes var några minuters något ensidigt belysande av frågan om barnmorskan som blivit nekad anställning eftersom hon inte vill utföra aborter, med hänvisning till sin kristna tro och sitt samvete. I Sverige har vi inga samvetsklausuler i arbetslivet, utan här gäller arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbetet. Till skillnad från i Italien t ex, där vårdpersonal kan vägra att utföra uppgifter som strider mot deras etiska uppfattning.
Och då funderade jag: Tänk om vi faktiskt skulle ha samvetsfrihet på våra arbetsplatser, inte bara i abortfrågan?
Om en handläggare på Försäkringskassan följde sin inre mening, och beviljade sjukskrivning till en 63-årig kvinna i vårdbiträdes ställning, som har svåra problem med värk sedan många år – fast läkarintyget var taffligt skrivet.
Om en polis skulle låta 80-åringen som inte haft körkort på minst en generation (han blev av med det i nån fortkörningshistoria, eller om det var fylla, ingen minns riktigt) och borde förtjäna både böter och fordonets förverkande – köra vidare, och vända polisblicken åt ett annat håll, efter att ha prövat sig själv enligt Leva och låta leva-principen för en gångs skull.
Om en grävmaskinist skulle vägra vara med och riva ett över 100 år gammalt hus i centrala Vetlanda – eftersom han tycker att ett vackert trähus kan få stå kvar i betongomgivningarna.
Om inte alla jobbare höll tyst och gjorde som de blev tillsagda, oavsett egna nycker och avvikande idéer? Hur i hundan skulle samhället se ut då?
Hoppas Europadomstolen vet vad de gör…

 

*Det finns precis i skrivande stund en stenhård bild på M o T:s hemsida i länken, det är Ulf Christiansson som står och ser ut som en granitbit eftersom han har svårt för muslimer. Uffe, Uffe, Uffe…du kan bättre än så, eller hur? Kom igen. Lämna våra muslimska bröder och systrar ifred.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *