Etikettarkiv: göingegetter

En lång bockvandring

Som jag berättade i förra inlägget så var några av mina bockar på rymmen. Dags för lite uppföljning!
Medan större delen av gänget gick i godan ro i sin hage, var några ute på vandring. De började vid den blåa pricken i högra hörnet och gav sig av ut i stora världen. Stjärnorna visar var någon sett dem och ringt och meddelat mig. Vid den tredje stjärnan (strax efter kl 06 en lördagmorgon…) fick jag upp spåret efter grabbarna, men tappade det igen vid frågetecknet.
Nästa samtal kom vid kl 17 på söndagkvällen, och gissa om jag blev förvånad när hon som ringde berättade var hon sett ”några getter och killingar” som sprang norrut! Jag begav mig dit så fort jag kunde och hittade dem ståendes på rännebron till en riven ladugård. De var inte sådär förtjusta att se mig, men följde med mig hemåt längs vägen (jag bor vid 1:an). När vi var halvvägs hemma fastnade dock grabbarna vid en fårflock och vägrade gå längre. Den hjälpsamme fårägaren och jag lurade upp bockarna på hans djurkärra, och fårägaren körde hem oss. Tack!

Efter några dagar körde jag tillbaka rymlingarna till hagen vid den blåa pricken. (Och de rymde igen, och dök upp hos samme fårbonde igen efter någon vecka, så nu har de husarrest hemma i lagården. Men det är en annan historia.) Den stora majoriteten av bockarna är dock där de ska vara.

Förstås undrar någon om det här inte bara är en bekräftelse på att getter alltid rymmer, men så enkelt är det inte. Det här gänget, både vuxna bockar och efter avskiljningen bockkillingar, har gått större delen av sommaren i en grannby som ligger ungefär mitt emellan blåa pricken och de första 2 stjärnorna, och därifrån rymde de inte. I byn bor det lite folk, och det finns hus och lagårdar och annat som markerar mänskligt revir och trygghet för djuren. I augusti flyttade jag bockarna till en fälla (”hygge” heter det på rikssvenska), där det kommit upp en massa asp-rotskott som bockarna skulle ta hand om. Och i närheten bodde det inte en människa, inte ett hus och inte en lagård (inte ens en ängalada), bara några åkrar. Bockarna trivdes inte, helt enkelt. Och eftersom det dessutom fanns en hel del vilt där (ge gillar också aspsly), blev stängslet nersprunget lite då och då, och bockarna kom lösa. Ett av artens viktigaste kännetecken för övrigt: Getter tar ingen skit.

Att de gick så långt och irrade runt (jag hade kunnat visa fler kartbilder på underliga ställen där bockarna dykt upp efter sina promenader från den där fällan…) berodde på att de inte kände sig hemma och inte hade någon fast punkt att återvända till, de gick bara runt på måfå. Getterna jag har hemma rymmer ibland, men de återvänder alltid hem till lagården på kvällen, eftersom det är där de bor, tycker de.
(Den där kartbilden är säkert någon form av copyrightintrång, men det blundar vi för, jag har trots allt ändrat den rätt mycket från originalet…)

Nyhetstorka i Hörnebo…

Det verkar inte bättre, har inte skrivit något inlägg sedan februari – ojojoj!
Nåja, redigt så illa att det är händelselöst här på Löten, är det inte. Snarare för möe att göra för att jag ska hinna skriva och uppdatera er, go´vänner! Sen vi hördes av senast har det fötts ytterligare ett gäng killingar (några av dem är till salu, som du kan se under Djur till salu i menyn), hela långa sommaren har gått och det har snudd på blivit höst. Djuren växer och frodas ute på betet, ja, inte de som redan är fullvuxna, feståss, de växer bara på bredden. Bockarna är på bete i en grannby och getterna och kossorna med uppvaktande kavaljer är hemma på gården.
Min och exmakens skilsmässa har gått igenom, och nu återstår att få ordning på bodelningen. Min önskan är att kunna behålla gården, men bankens åsikter om detta är lämpligt väger tyngre, så vi får se hur det blir.

Hörnebos Morfar Prosten, en tvättäkta ekbock

Tyvärr är det i skrivande stund så att c:a 30 % av bockarna i sagda grannby är på rymmen. De har drivit iväg en bit eftersom de inte känner sig hemma, och nu på förmiddagen har jag spårat dem till ytterligare en annan grannby. Efter att ha följt dem 1,5 km tappade jag spåret, och eftersom de inte svarade när jag ropade på dem hade de alltså vandrat iväg utom hörhåll. Vilket håll? Ja, vem vet…
Fortsättning (och förhoppningsvis lyckligt slut) följer!

Hur många getter per kubikmeter?

Kanske inte den vanligaste frågan som skrivs in på valfri sökmotor, men ändå. En kan ju undra, eller hur?

Svaret är inte 42, svaret är 4. Åtminstone den här gången…

Det finns gott om regler för kvadratmeter vad gäller djurhållning, och för bortskämda djur som hästar finns dessutom mått för takhöjd, det gör det dock inte för vare sig getter eller kor. För getter gäller att golvyta i lagård eller vindskydd ute i hagen (som i det här fallet) ska vara 1.25 kvadratmeter per vuxen get. Alltså är den här IBC-tanken på bilden inte godkänd som vindskydd ens för en get om en ska följa reglerna till punkt och pricka. Nu verkar inte vare sig (från vänster) lill-Emil, Lina, Frode eller Krösa-Maja bry sig om det. (Det finns fler såna här små vindskydd i deras hage, så de var inte tvungna att knö in sig såhär många i samma om de inte ville.)
En IBC-tank har måtten 1x1x1 meter, och rymmer alltså exakt 1 kubikmeter. Och om vi ska titta lite noggrannare på bilden, så är tanken faktiskt inte helt full. Getterna tar bara upp ungefär 500 liter av volymen, alltså 0,5 kubikmeter, vilket gör att svaret på rubrikens fråga fortsätter att vara något oklart.

Nya killar på Löta´

Ytterligare två getter har killat, och det blev två killar till!
Här är lille Truls Den Yngre, som barnen tycker han ska heta, och de brukar få som de vill vad gäller sånt, mina människoungar.
Han är en riktig liten hjärtebock, sällskaplig och nyfiken. Jag funderar på att behålla honom och låta honom bli en arbetande bock, om nu tiden finns till detta…
Än så länge är lill-Truls inte större än han kan ta sig ut genom kattgluggen på ena logdörren. Han kan ta sig tillbaka in också, om han kommer ihåg varifrån han kom, annars blir det ett förgjordat liv! Mamma Marianne verkar ta det hela med ro, och han är åtminstone periodvis hos henne och diar, eftersom han är rund och go´ på det vis en killing är som får tillräckligt med mjölk.

En lite mer ”konstnärlig” bild på stora och små getter, en intressant kombo av motljus i form av morgonsolen och lång slutartid på kameran.
Den andre nye killingpojken heter Den Mäktige Tallan (barnen igen, kan inte förklara mer än så) och är son till vår Snövit. Ringer det en klocka hos minnesgoda bloggföljare, så var det Snövit som först blev moderlös som liten killing och sedan till råga på allt elände bröt benet. Här kan du läsa om det.

Idag på morgonen hittade jag lille Ludde, som finns på bild i det förra inlägget, död på golvet i kätten. Vad som hänt vet jag inte, allt verkade normalt på kvällen, men han kanske blivit hastigt sjuk (en knappt månadsgammal killing har inte så mycket att sätta emot) eller än värre ihjältrampad eller liknande av någon av de vuxna getterna. Det skär i hjärtat att ta hand om en liten slapp, orörlig kropp, när killingar annars är så levande och livliga…

En ytterst liten överraskning

Häromkvällen var jag ute i lagården som vanligt och hade gett alla getter deras hö. Sen skulle de få vatten, och när jag kom till en av grupperna såg jag att det låg en efterbörd i ströet bredvid spannhållaren!?
Jag kollade noggrannare, och där bland unggetterna och de vuxna gick en pytteliten killing. Jag stod och sa ”VA???” för mig själv innan jag gick in till dem.
Det var en bock, och han sa ”Maaa-aaah!” i protest när jag lyfte upp honom. Han var fortfarande fuktig i raggen, så ganska färsk. Men vem var mamman? Konstaterade snabbt att 9 månaders unggeten Birgitta var blodig på bakbenen och slog mig för pannan. Hon hade inte mycket till juver än, så jag tinade en flaska råmjölk från Birgittas mamma Elsa.
Sånt här ska inte hända, även om allt gick bra den här gången (tack och lov!). Birgitta har alltså blivit betäckt av en någorlunda jämnårig bockkilling. Jag brukar skilja av de små bockarna när de är ungefär 3 månader, för att undvika sånt här, men jag var tydligen inte snabb nog i somras (eller var bockkillingen helt enkelt snabbare). Både get- och bockkillingar kan bli könsmogna tidigt, så frånskiljning av smågrabbarna vid 3 månaders ålder är att rekommendera. Jag brukar låta dem gå ihop med de vuxna bockarna på bete.
Barnen har bestämt att den lille herrn ska heta Ludde, så välkommen till världen, Ludde! (Det är en nästan 2-årig get i den där gruppen som också börjar få juver, så det blir kanske en vinterkilling till. Jag som var så mallig innan för att jag trodde att jag hade lyckats undvika tjuvbetäckningar 2016…)

God Jul!

Vill passa på att önska er alla vänner, släktingar, bloggläsare och kunder en välsignat God Jul och ett Gott Nytt År!
Årets julbock heter Klinthults Emil och är en gammal bekant för er som följer hörnebo.se . Han bröt av sitt ena horn hösten 2015, och är en mycket snäll och fridsam bock. Här är han ihop med min yngsta dotter, som är mycket förtjust i honom. För den som har livlig fantasi går det lätt att tänka sig en stor, vänlig gammal bock som står och idisslar i ett hörn i stallet där Jesus fötts!
Det hade varit härligt att kunna visa en nytagen bild av en långraggig bock ute i snön, men de enda här i Småland som får en vit jul, är vi som inte dricker alkohol…

Återigen, hoppas ni får en sån jul som ni önskat er!
/Bockarnas matte i Hörnebo

Killingrekord 2016!

Nu kan jag pusta. Några andetag i alla fall. Årsboksluten är jag färdig med, och deklarationerna på det. Ansökan om Brysselallmosor (EU-stöd till jordbrukare, alltså) är inne, jag hade faktiskt mer än en timme tillgodo! Och så är, viktigast av allt, nästan alla killingar födda nu! Så här många killingar har inte fötts här på gården under ett år tidigare, och det har gått bra, alla har klarat sig utom den förste lille dödfödde som jag berättade om.
Nu är det killingar precis överallt 🙂 ! Istället för att skriva ihjäl mig, nöjer jag mig med att visa talande bilder idag:

Aste flankerad av sina systerbarn Sofie och Patrik får se snö för första gången. Vad ÄR detta?!

Aste flankerad av sina systerbarn Sofie och Patrik får se snö för första gången. Vad ÄR detta?!

"Vad förväntas jag göra med den där lilla slemmiga saken?" Estelle var inte riktigt med på tåget från början, men nu har hon blivit en mycket engagerad mor. Dottern heter Leonore II, för att hedra Estelles döda tvillingsyster.

”Vad förväntas jag göra med den där lilla slemmiga saken?” Estelle var inte riktigt med på tåget från början, men nu har hon blivit en mycket engagerad mor. Dottern heter Leonore II, för att hedra Estelles döda tvillingsyster.

Rosaline var en av 3 getter som bestämde sig för att föda utomhus, här med dottern Caroline. Efter killningen har de förstås fått komma in, det är inte säkert för en liten nyfödd ute.

Rosaline var en av 3 getter som bestämde sig för att föda utomhus, här med dottern Caroline. Efter killningen har de förstås fått komma in, det är inte säkert för en liten nyfödd ute.

Annika med sina första tvillingar Sofie och Patrik. Tur att hon har gott om mjölk!

Annika med sina första tvillingar Sofie och Patrik. Tur att hon har gott om mjölk!

Mera tvillingar, här 5-åriga tvillingsystrarna Lina och Prostinnan som hjälps åt att slicka Linas lille Tony. Några minuter senare födde hon även en liten Eva!

Mera tvillingar, här 5-åriga tvillingsystrarna Lina och Prostinnan som hjälps åt att slicka Linas lille Tony. Några minuter senare födde hon även en liten Eva!

Är ni redigt snälla kanske jag kan visa fler killingbilder en annan dag…

5 i rad för Elsa

Igår var det fullt upp, Peter höll på med veden och jag mockade ut en djupströbädd (min vigselringsvalk har numera också blivit en blodblåsa, fast jag hade handskar). Framåt eftermiddagen märkte jag att Elsa hade värkar. 5 dagar före 5-månadersdagen förvisso, men helt inom det normala killningsintervallet.
mammaelsaPå kvällen gick jag in för att skicka bilderna till nästa artikel i Åter (deadline, ni vet). Elsa hade börjat krafsa sig en bädd att ligga på, och krystade lite, men jag förstod att hon ville vara ifred, hon blängde nästan på mig. Och det är klart, hon har varit hos oss sen 2010, så vi känner varann!
När jag kom ut igen var de här två små sötnosarna födda! Inga problem och efterbörden hade börjat släppa.

gittaammaiDet visade sig vara 2 små getter till min glädje! Jag doppade navelstumparna i Jodopaxlösning och masserade Elsas spenar för att få ut de mjölkproppar som ibland täpper igen spenkanalen och gör det svårt för nyfödda killingar att dia. Under tiden funderade jag på namn. Hmm…2 april – 2 systrar? Då kom jag på det! Birgitta och Anne-Marie ska de heta 🙂 ! Birgitta är den som har mest svart på huvudet. På bilden här till höger ligger de och vilar sig, deras allra första morgon i livet.
Jag räknade efter, och detta är Elsas 4:e och 5:e levande getkillingar i rad! (Hon fick en dödfödd bockkilling förra året, när hon var så sjuk.) Hon har inte fått en bockkilling sedan 2011.

Därmed vill jag passa på att tacka min mamma för hjälpen idag och önska min favoritmoster grattis i efterskott!

Att röka och servera killingkött

Det här har jag glömt att berätta om!
roktunnaFör några veckor sedan var jag, gårdsmejeristen Malin Nelson och fårbonden Emma Hultgren inbjudna att delta och servera maten på Vetlanda Hembygdskrets´ årsmöte (kretsen består av alla hembygdsföreningar i Vetlanda kommun). Fröderyd Hembygdsförening stod som värd för årsmötet.
Jag hade lovat att bjuda på bl a rökt killingkött. Så ungefär en vecka innan serveringstillfället tog jag fram killinglår ur frysen, och la dem 4-5 dagar i 10%-ig saltlag (=10% natriumklorid och 90% diväteoxid). När köttet var färdigrimmat (att rimma är ett gammalt ord för att lägga kött i saltlag) benade jag ur det och band ihop köttbitarna till fina jämngrova stycken med bomullssnöre.
Sedan plockade vi fram röktunnan från den Kungliga Hovleverantören i Vetlanda. Den ska egentligen eldas med grillkol eller briketter, men vi har lärt oss att det går bättre med egen, finhuggen lövved för att få upp temperaturen (om en använder barrved smakar köttet tjära istället).

skivareSpånskålen fylldes med fuktigt alspån, köttet las på galler i tunnan, och sen var det bara att elda. Vid varmrökning ska temperaturen i röktunnan vara 80-90 grader. Jag hade satt en instickstermometer i den ena köttbiten för att ha bättre koll. Jag ville ha upp innertemperaturen i köttbitarna till 70 grader. Det tog ett par timmar.
Det färdigrökta köttet fick sedan vila ett drygt dygn. Varmrökt kött håller inte lika länge som kallrökt, men ett par veckor vid kylförvaring funkar, eftersom det är både rimmat och rökt.
Här är Fröderyd Hembygdsförenings ordförande Britt-Marie Andersson som står vid skärmaskinen och gör fina tunna skivor av killinglåren…

killingkott…och såhär gott såg det ut när det var dags att äta! Mild sälta, röksmak och så den speciella, finstämda killingköttsmaken. Riktigt smaskigt!